Ska Sverige satsa på en kraftig ökning av försvarsutgifterna? Ja, säger inte mindre än 83 procent av väljarna i en färsk opinionsmätning, gjord av Demoskop. Enigheten över partigränserna är förbluffande stor. 

Men hur ska kalaset betalas?

Där spricker enigheten. 

Med ökad skuldsättning av staten? Där ryker 11 procentenheter. Med höjda inkomstskatter? Där försvinner 18 procentenheter från kakans 83 procent. Med nedskärningar i välfärden? Där gör det riktigt ont. Stödet rasar med 27 procentenheter. 

De här siffrorna har jag hämtat från en debattartikel i Dagens Nyheter 25-03-28, skriven av Pelle Ahlin Olofsson och Johan Martinsson, chefer på Demoskop.

Partierna vill egentligen inte tala om det sistnämnda alternativet – välfärdsnedskärningar, fast det kan bli en oundviklig konsekvens, menar artikelförfattarna. 

Tidöpartierna vill låna 300 miljarder kronor till upprustningen under de närmaste 10 åren. Inte småpotatis. Hur mycket pang man får för pengarna tycks ingen veta. Det kanske inte går att veta. Men nog är det anmärkningsvärt hur regeringen vill spåra varje biståndskrona men inte tycks bekymra sig över vad 300 miljarder rakt in i det militära systemet ska hanteras. 

Eller har jag bara missat informationen? Upplys gärna min oroliga själ. Och om detta är en garanterat korruptionsfri zon vill jag veta det. 

Jag ställde en barnslig fråga till AI. ”Hur mycket välfärd får man för 300 miljarder svenska kronor?” Svårt att ge ett exakt svar på frågan, svarade AI ödmjukt. Och tillade att det dock går att dra några slutsatser från budgetinformationen för 2025. Så här säger AI: 

Regeringens budget för 2025 innehåller nya satsningar för totalt 60 miljarder kronor. Av dessa 60 miljarder går endast 7,5 miljarder till välfärden (vård, skola, omsorg).

Strax innan jag ska avsluta den här texten läser jag en debattartikel av Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi. Artikeln i DN har rubriken ”Regeringens jättelån till försvaret är ett sätt att vilseleda väljarna”.

Förr eller senare måste räkningen för upprustningen betalas. Förr eller senare måste prioriteringarna göras. För, som Calmfors skriver ”Att rusta upp kräver uppoffringar. Varför klarar partierna inte av att säga det?”

Att låna 300 miljarder är förstås att köpa tid. Men, som sagt, förr eller senare blir det dags att prioritera. Och att tala klarspråk.