”Om kriget kommer – vägledning för rikets medborgare i händelse av krig” heter den 16-sidiga broschyr från Statens informationsstyrelse som utkom i sin första upplaga 1943. 

Jag var då ett år gammal. 

Av den tidens oro för att det andra världskriget skulle drabba även Sverige minns jag ingenting. Det är sant, men bara en halv sanning. För kriget i vårt närområde satte ändå sina kvardröjande avtryck i det liv jag började minnas.

Till exempel i form av ransoneringskort för diverse livsmedel. Eller snarare den ”plånbok” med olika fack för korten. Den fanns kvar hemma hos oss efter kriget som ett spännande minne att botanisera i. 

Men den mest intressanta påminnelsen om krigets omedelbara närhet under några krisartade år vad den karta med flygplanssilhuetter, som min far utrustades med när han låg inkallad i Joesjö, en by tre mil väster om Tärnaby och Hemavan, väldigt nära den norska gränsen. 

Där låg pappa Ture under en period – jag vet inte hur länge – och spanade mot himlen för att sedan kunna rapportera vilka flygplan som rörde sig i området. Utrustad med kikare och ett mausergevär, en bra bit från hembygden i Sorsele socken och nybygget där min mor inte bara skulle sköta fyra barn utan också kreaturen i ladugården, snöskottning vintertid, slåtter och annat arbete sommartid. 

Jag hörde honom aldrig berätta om den tiden, och vad som egentligen hände i Joesjö.  Men jag har läst mig till att norska motståndsmän med bas på svensk botten nära Joesjö utförde sabotage mot tyska järnvägstransporter i Norge. Så det var nog ingen avspänd semestertillvaro han upplevde där. Han befanns sig praktiskt taget i en krigszon. 

Hur tänkte pappa Ture? Att kriget skulle komma till Sverige? Att hans familj var i fara? 

Nå, Sverige klarade sig den gången, tack vare en del mindre ärorika politiska krumbukter. Pappa fick lämna tillbaka mausern och i stället ägna sig åt jaktgevären, som ingick i hushållet lika naturligt som möblerna. Och när kriget var slut bredde jag ut hans karta med flygplanssilhuetter på köksgolvet och studerade den och lärde mig rätt många namn på flygplanstyper. 

De är glömda nu, av både mig och krigsmakten. Nu sveper drönarna genom luften och sprider död och förintelse i vår grannskap. Men kvar finns pappa Tures oro: Vad hände de mina om kriget kommer hit? Vad ska vi ta oss till då? Är freden fortfarande en möjlighet?