Amerikas gyllene era börjar nu, sa president Donald Trump i sitt installationstal. Var det ett löfte? Eller ett påstående? Eller bara en dröm, en het önskan?

Om det var en dröm, så har den drömts förut. Bland annat av drygt 1,2 miljoner svenskar som tog sig över Atlanten till löfteslandet i väst från mitten av 1800-talet och de första årtiondena på 1900-talet. 

De flydde förtryck och fattigdom. De drömde om ett bättre liv. De hoppades på förändring. På en gyllene era. 

Karl Oskar sitter på farstutrappan i Minnesota och reflekterar över skillnaden mellan Sverige och det land, där han nu bott i tio år: ”I Nordamerikanska republiken prövades det flera nyheter och inträffade det större förvandlingar på ett enda år än i det gamla konungariket Sverige på hundra år.” (Nybyggarna, av Vilhelm Moberg.)

Han var ganska nöjd, tycks det. Här fanns bättre jord att odla än i det steniga Småland han lämnar bakom sig. Han ville förändring, och han upplevde förändring. 

Men drömmarna om en gyllene tid i Nordamerika har inte alltid uppfyllts. Långt därifrån. 

Just nu läser jag Joyce Carol Oates roman Dödgrävarens dotter (fynd i en secondhand-butik). Det är en stark berättelse om en judisk familj som flyr undan nazismen i Tyskland till USA i slutet av 1930-talet. Där försörjer sig matematikläraren Jacob Schwart som dödgrävare och kyrkogårdsvaktmästare – något annat gives icke. Familjen hånas och förföljs av omgivningen. Drömmen om ett bättre liv förvandlas till en mardröm fylld av våld och ond bråd död.

Romanen Swede Hollow av Ola Larsmo är en berättelse på dokumentär grund. Vid sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet bor över tusen svenskar i ett slumområde i utkanten av industristaden St Paul i Minnesota. I drömmarnas land lever de i hopplös misär, föraktade av sin omgivning.

Schablonbilden av Amerikafarare är att de är lyckade och framgångsrika. Och de finns. De är många. Just denna dag har jag hört rösten av en sentida emigrant – Fredrik Logevall, historieprofessor vid Harvards universitet. Hans mor kommer från Sorsele, den kommun i södra Lappland där även jag har mina rötter. 

Men alla de andra, de svenskar som likt människorna i Larsmos skildring Swede Hollow drar sig fram i spillrorna av sina drömmar, de får inte mycket plats i vår gemensamma historia. 

Låt oss minnas dem, för det historiska minnet kan faktiskt påverka drömmarna om framtiden. Göra dem lite mer realistiska. Förgyllningar kan flagna. Rättsväsenden kan monteras ned. Demokratin kan ställas i skamvrån av auktoritära ledare. 

När det sker får det inte ske utan motstånd. Drömmar om ett bättre liv är värda att försvaras, även när vi måste orientera oss i en värld av havererade sådana.