Vad jag blir trött på alla dessa kändisar som är kända för att vara kända. Inte för att de gjort något av betydelse, skapat något som gagnar andra, eller tänkt originella och banbrytande tankar. Men som fyllnadsmassa i tv-underhållningens produktionsfabrik funkar de förstås. 

Vilken lisa det är att då möta – i verkliga livet eller i skildringar – sådana som verkligen förtjänar vår beundran. Genuina människor.

Jag läste om en sådan person häromdagen. Det råkade vara den barnmorska som hjälpte mig till världen i augusti 1942. Hon finns beskriven i en fin intervju gjord av redaktör David Nyström, en gång min kollega. 

Intervjun hittade jag i boken Sorsele – fornålder och nutid. Inte i allas bokhylla, gissar jag, men i min. Sorsele är nämligen min barndoms hemkommun. Sedan jag och många andra flyttat söderut har den 2 362 invånare. De har gott om svängrum. 

Någon trängsel rådde inte heller 1914 när den unga barnmorskan Anna Thurfjell från Luleå slog sig ned i byn Kraddsele. David Nyström talar om ”öde vidder”. Och Anna säger själv i intervjun: 

”Det fanns inte en enda meter bruten landsväg (…) På sommaren fick jag gå, på vintern åka skidor där det inte fanns någon vinterväg att köra. Ingen läkare i Sorsele, och ingen sköterska heller (…) nog blev jag förskräckt i början, när jag såg de grå husen och de primitiva hemmen. Helst hade jag velat vända om, men det var bara att hålla ut.”

Och höll ut gjorde hon, under långa skidfärder genom skog och över fjäll. Ibland nattetid, ibland i oväder. Och höll ut gjorde hon under milslånga vandringar som gav svår skoskav. 

Hon förlöste kvinnor i trånga stugor, ibland under ytterst dramatiska omständigheter. Hon gjorde också rena läkarjobb när så krävdes. Som när en ung man hade huggit av sig tre fingrar och Anna sydde ihop stumparna så gott det gick. 

Så småningom blev förhållandena bättre. Det  kom en läkare till Sorsele; dit var det sju mil, och med tiden landsväg. Efter några års tjänst höjdes lönen från 300 kronor om året till svindlande 800 kronor. 

Anna gifte sig, bytte efternamn till Karlsson och blev kvar i tjänst i mina föräldrars hemby ända till 1948. 

Jag lyfter på hatten och tackar för skjutsen ut i världen, lite stolt över att vara en som föddes under denna hjältinnans kunniga överseende.