Det är så många böcker som ska läsas under sommaren. Konstigt nog gäller det även oss pensionärer, som inte är extra lediga bara för att vintern rasat ut.

Det handlar om böcker som lite orättvist fastnat i kösystemet på nattduksbordet. Eller böcker som vänner rekommenderat med emfas. Eller böcker som man snubblat över av en slump och blivit nyfiken på.

Alex Schulmans bok ”Glöm mig” hade jag läst om i pressen. Men inte läst. Den inhandlades tillsammans med några andra böcker som av skilda skäl väckt min lust och längtan.

Jag läste den. Från början till slut. Ibland lägger jag av efter halva boken om den är dålig. Ibland ännu tidigare, det beror på hur usel den är. Den här boken mer eller mindre sträckläste jag.

Och som vanligt när jag läst en fascinerande bok frågade jag mig: Vad gjorde den så bra? Tanken är förstås att jag som författare ska lära mig något av svaret.

Här är några skäl.

Alex Schulmans roman om sin relation till en alkoholiserad mamma, från barndomen och upp genom åren, är hänsynslöst ärlig. Såren blottas. Smärtan friläggs. Minnena får skava. Tårarna får rinna. Så hos barnet. Så hos den vuxne mannen.

Berättelsen har en röd tråd. Den heter kärlek. Inte av den lättsamma sorten, utan den plågsamma. Det gör ont att älska en människa stadd i förfall, som dessutom bemöter omgivningens omsorg med föraktfull kyla. Allt detta är mästerligt skildrat.

Orden och meningarna bär på en sådan ömhet. En ovanlig mans ovanliga ömhet. Den finns där i händelser som skildras, men också i det språkliga uttrycket.

Författarens längtan och strävan efter försoning med den mor som utestänger sonen från sitt liv är gripande. Och hoppfull. Framför allt hoppfull. Kärleken överlever varje bakslag, kommer igen, försöker och försöker.

När jag lägger ihop boken har jag lärt mig mer än god berättarteknik, känns det som. Jag har lärt mig något om själva livet, detta komplicerade relationsbygge. Jag har lärt mig att man aldrig ska överge hoppet om försoning.

Och jag hör ekot från aposteln Paulus: Störst av allt är kärleken.