Boken kan beställas från sjobergsforlag.se, bokus.com, adlibris.com

Söndagens 11-gudstjänst i Filadelfia. Mycket folk, som vanligt. Men en ovanlig stämning, tre dagar efter terrordådet som skakade Stockholm och Sverige. Fyra döda, flera skadade, en del svårt skadade. Det satte förstås sin prägel på gudstjänsten.

Efteråt skulle jag signera min nya bok ”Vittnet som vägrade tiga” i kyrkans bokshop. Den handlar om en svensk baptistmissionär, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet levde och verkade i det inre av Kongostaten (nuvarande Kongo-Kinshasa). Hela detta väldiga område ägdes då privat av kung Leopold II av Belgien, som sålt in sitt koloniala äventyr som ett stort humanitärt civilisationsprojekt. I själva verket var det ett av historiens brutalaste plundringståg, där människor sattes i tvångsarbete under skoningslösa förhållanden. De som inte levererade tillräckligt med gummi – den eftertraktade råvara som västvärldens industrialism, cyklism och begynnande bilism skrek efter – straffades. Ofta med ett dödligt skott. Avhuggna högerhänder fungerade som bödlarnas kvitto hos överordnade inom Kongostatens hierarki – kulorna hade inte använts till nöjesjakt utan till anbefallt mord. Hela byar skövlades och brändes.

Mitt i detta befann sig E.V. Sjöblom, bonddrängen från Uppland som studerat teologi och upplevt kallelsen att bli missionär i Afrika. I det inre av Afrika, där knappast några ögon bevittnade kung Leopolds framfart som 1885-1908 krävde flera miljoner kongolesers liv. Sjöblom protesterade. Han slog larm i tidningsartiklar, i brev och i tal. Han gjorde det med risk för sitt eget liv.

Om honom har den brittiske journalisten, politikern och människorättskämpen Edmund Morel skrivit: ”Under många år var det endast en Kongomissionär, en enda, som vågade med sin själ i brand av passionerad vrede över de fruktansvärda ting, som hans egna ögon skådat, att ställa till ansvar kung Leopolds agenter i Afrika och kung Leopold själv i Europa. Han var svensk. Hans namn var Sjöblom. Han framstår som en apostolisk gestalt i dessa tidiga dagar.”

Nå, denna känsloladdade söndag i april 2017 skulle jag i Filadelfia Stockholm inte bara få signera min bok, utan också bli intervjuad av församlingens föreståndare Niklas Piensoho. Skulle det funka att tala om Kongo, när alla tankar kretsade kring terrorn i vår egen stad? Jag kände mig osäker.

Men det gjord det. Att vi öppnar hjärtat för dem som drabbas av det groteska våldet i vår egen närhet skapar inte mindre rum för sympati med människor långt borta, som lever dag efter dag, månad efter månad, år efter år under trycket av en ständigt pågående terror. Jag tror det är tvärt om. Ju fler rum man öppnar i sitt hjärta, dess fler rum öppnar sig. Och även i dag pågår i östra Kongo-Kinshasa sedan flera år tillbaka en girighetsdriven terror, som gör att människor lever i ständig fruktan för sexuellt våld och urskillningslöst dödande. Rikedomarna i regionens jord – coltan och andra värdefulla mineraler – lockar fram det sämsta ur samvetslösa erövrare. Det är samma sorts ekonomiskt motiverade terror som i slutet av 1800-talet skördade miljontals liv i området.

Då hette visselblåsaren E.V.Sjöblom. I dag är den numera världsberömde läkaren Denis Mukwege en röst som höjs för rättvisa och rättfärdighet, och som vill väcka oss alla till besinning. Jag är stolt och glad att han skrivit förordet till min bok.

I morgon ska jag iväg på en tidningsintervju om boken. På onsdag ska jag berätta om boken vid en caféträff kl 13:00 i Botkyrka pingstkyrka, torsdag 27 april medverkar jag i samma ärende kl 13:00 i Grindtorpskyrkan, Täby, på kvällen blir det eventuellt medverkan i Global bar i Gamla stan… Så det rör på sig kring boken, och jag hoppas att hösten blir fulltecknad av tillfällen då jag får berätta om utsatta människor i en del av världen, som också bör få rum i våra hjärtan.

Så hör av er, ni som håller i lämpliga arrangemang! Och läs boken. Jag tror den har ett ärende rätt in i vår tid.

Alldeles osjälvisk är jag förstås inte i detta önskemål. Har man lagt ner massor av arbete på research och skrivande önskar man att någon ska läsa det man skrivit. För ärendets skull. Och för mödans.