Du som inte tycker om att läsa väldigt personliga texter kan sluta läsa här. 

Och du som helst inte läser texter om döden kan stanna nu.

Ni andra. Det här handlar om min storasyster Nanna som dog för ett par veckor sedan. Första advent sätter jag mig på tåget till Örnsköldsvik för att delta i begravningsgudstjänsten. Och sätta punkt. Fast minnet bryr sig inte om interpunktion; det kommer att leva vidare. Det är jag tacksam för. Nanna var en syster att minnas.

Vi var fyra syskon som växte upp i Räftmyra. Det var ingen by, utan ett enkelt boningshus och en ladugård och uthus i södra Lappland. Sorsele socken, närmare bestämt. I Vindelälvens dalgång, en och en halv mil nedanför Ammarnäs, den närmaste tätorten ( på den tiden med kyrka, affär, skola, pingstkapell). Därifrån gick den gula postbussen varje morgon de nio milen ned till Sorsele. Tillbaka framåt kvällen. Detta var navelsträngen som band oss samman med världen.

I huset som pappa byggt var vi sex personer som mest. I ladugården fanns tre kor, tre-fyra får, en häst. Kalvar ibland. Antalet på kreaturen varierade något utom i ett fall; vi hade aldrig mer än en häst. Men var heller aldrig utan. Däremot fanns ingen bil. Cykel fick duga, på vintern fanns ju sparken.

Jag kom lite på sladden, sex år efter Nanna som var näst yngst. Hon var knappt tre år yngre än storebror Gunnar. Min äldsta syster Göta försvann tidigt från hemmet för att hitta egen försörjning. Från uppväxten minns jag mest Nanna och Gunnar.

Dom hängde ihop som ler och långhalm. Jag fick försöka hänga med. Ibland med mindre lyckat resultat.

Som när vi tre varit och arbetat på potatislandet, som pappa grävt upp en bit från huset, mot älven till. Dit gick man på en stig, full av stenar och rötter. När vi skulle hem utmanade dom mig.

”Du kan då inte gå hem och blunda”, sa dom.

Svaret var givet.

”Det kan jag visst. Bara ni går före.”

Fisken nappade på betet.

Dom gick framför mig med ljudliga steg. Jag snavade på bakom.

När vi närmade oss hemmet gick stigen i närheten av en vattenfylld grop, som uppstått när man hämtade fyllning till bygget av landsvägen.

Gunnar och Nanna smög snabbt runt gropen och trampade sedan hårt på knakande kvistar på andra sidan. Fällan slog igen. Eller snarare öppnade sin våta famn. Jag stöp ned i vattengropen, som inte var särskild djup. Men paniken satte min reaktion ur funktion, och dom fick dra upp sin frustande och hostade lillebror på torra land.

Jag var förmodligen mindre road än mina storasyskon, som skrattade gott åt den våta krabatens knäckta stolthet. Han hade inte klarat provet.

Min gissning var att Nanna stod bakom planen. För hon var mycket idérik när det gällde att hitta på hyss, för det mesta oskyldiga och ganska roliga.

Som när vi tre sköt prick med salongsgeväret på uthusets omålade brädvägg, där vi format en klotrund fläck med en kolbit. Pricken skulle vi försöka träffa, eller i varje fall komma nära. Vi turades om att skjuta, och efter varje skott sprang skytten fram till väggen för att kolla var kulan tagit.

Gunnar hade skjutit och rusade fram i hopp om att kunna konstatera en fullträff. Då stod Nanna kvar och laddade salongsgeväret. I samma ögonblick som storebror kom riktigt nära väggens sotfläck sköt hon – snett upp i luften. Effekten uteblev inte. Gunnar hoppade nästan ur byxorna; han trodde att Nanna sköt mot målet. Nanna skrattade så att hon kiknade. Gunnar gormade. Jag fnissade förmodligen lite neutralt.

Barndomen försvann. Gunnar stannade på gården (ja, gård och gård). Nanna gifte sig och blev med tiden mor till fem pojkar. Jag var bara sexton när jag drog söderut, ända till Småland, för att finna arbete. Sen blev det studier i Stockholm, och sen…

Det tar vi en annan gång. Nu ska det handla om min storasyster Nanna.

Från henne kom det då och då ett paket med bakverk. Bullar och annat, som en lillebror ute i vida världen kunde behöva. Som om inte hade nog med sin egen familj. Hennes omtanke fyllde inte bara min mage utan värmde också mitt hjärta.

När hennes Rolf utbildat sig till elektriker och fått jobb i Örnsköldsvik, så blev den staden en viktig hållplats för mig och min familj när vi reste norrut, mot min hembygd. Där stannade vi. Övernattade. Pratade. Mindes.

Nanna var en hejarns god berättare. Och hon hade alltid någonting att berätta. Jag känner nog ingen med hennes förmåga att se det dramatiska och komiska i vardagens händelser. ”Den gråa vardagen” tycktes vara ett okänt begrepp för henne. Hon hittade alltid något att häpna över, att skratta åt, att berätta.

Under en period skrev Nanna kåserier i Örnsköldsviks Allehanda. Där fick hon visa sin talang att fånga vardagslivets dråpliga poänger. Det var uppskattat av läsarna.

Med barnen utflugna ur boet började hon arbeta inom hemtjänsten. Men sjukdomen kom tidigt. Jag tror hon var runt femtio när hon drabbades av Parkinsons sjukdom. Men det knäckte inte hennes sinne för humor.

Hon gillade att måla och fixa i hemmet. När hon började darra svårt sa hon med glimten i ögat och penseln i handen:

”Jag har blivit så bra på att ådra” (marmorera).

När maken Rolf en morgon vaknar av dunsen, när Nanna ramlar ur sängen, och förskräckt kikar fram över sängkanten så ligger hon där på rygg och säger:

”Godmorgon!”

Glatt, som om inget ovanligt inträffat.

En födelsedag som jag aldrig missade var Nannas. Hon var nämligen född på Norges nationaldag, den 17 maj, så jag blev ordentligt påmind. I år fyllde hon 80. Men då befann hon sig redan in på slutvarvets upplopp, hårt prövad av sin sjukdom. Livskraften rann bort som vårvinterns smältvatten längs en fjällsida. Och när hösten kom så vissnade och dog hon. Denna tappra kvinna, som i en varm tro på Gud och medmänniskornas goda vilja alltid såg en utväg. Denna humoristiska människa som alltid såg glimrande skärvor i det trasiga. Denna omsorgsmänniska.

Jag kommer att sakna henne, ”söstra mi”.

Tack, ni som läste ända hit. Som inte backade för påminnelsen om allas vår dödlighet.

Jag vet att den här texten är väldigt personlig, kanske rent av kan kallas privat. Men om den nu inte givit dig så mycket, så var det skönt för mig att få skriva den. Jag har nu fäst min tacksamhet på pränt, så att den inte bara försvinner i glömskans dimmiga landskap.