Moderniteten skulle städa undan gudstron, var det tänkt. Ungefär som man rensar ut omoderna plagg ur garderoben, eftersom de kan uppfattas som löjliga och bäraren riskerar att bli utskrattad. Men det gick inte så bra med städprocessen, och nu talas det rent av om ett sekulärt självbedrägeri.

Boken ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh publicerades 2006.  Den förklarande undertitel lyder ”Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.” Författarnas ambition är, som jag uppfattar det, att beskriva alliansen mellan stat och individ i vårt land. Dess karaktär, hur den uppkommit, och hur den fungerar.

När boken nu ges ut i en reviderad upplaga har Berggren och Trädgårdh lagt till ett kapitel om religionens roll. I förordet finns en ursäkt för att de tidigare försummat denna aspekt i sin beskrivning av det moderna Sveriges framväxt. De kallar förbiseendet för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska kulturen är opåverkad av trosföreställningar.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman kommenterar historikernas syndabekännelse i en krönika med rubriken ”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri” (2015-11-01). Religionen är, skriver Wiman, en kraft att räkna med också i det moderna samhället, oavsett vad vi tycker om den saken.

DN-krönikören Jens Christian Brandt bor på Söder i Stockholm, där kultureliten knatar omkring i sin hippa värld och trenderna speglas i gatulivet. Han beskriver i en artikel (2015-10-25) hur hans närmiljö förändras strax före elva söndag efter söndag, när människor i olika åldrar och med olika klädstilar kommer vandrade till Katarina kyrka. En söndag ansluter han sig till strömmen. Iakttar och deltar. ”Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige?”

Varför denna häpnad över att en kyrka där man tar Gud på allvar  och inte försöker omtolka eller bortförhandla kristendomens centrala budskap (skribentens egen beskrivning av Katarina kyrka) lockar människor 2015?

Brandt ger själv svaret. Religionen har blivit ett tabu i svensk samtidskultur, menar han. ”Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistiskt bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.”

Sekularisering står för förlust. Något som gått förlorat. Något som försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. I sin bok ”Som om Gud inte finns” beskriver Magnus Malm sekulariseringen som en gigantisk perspektivförlust. Tillvaron krymper.

Författaren Sven Delblanc har i romansviten om Samuel Eriksson och hans döttrar speglat  moderniseringsprocessen i Sverige. I ”Maria ensam” skildras hur den läsbegåvade Marias gudsbild förändras. Den tro hon fostrats i fladdrar iväg när nya vindar blåser över Sverige . ”Jag har läst för många böcker redan, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”

Delblanc har i en enda mening fångat det upplysningstänkande som fortfarande ekar i vår samtids åsiktskorridorer, även om mer nyanserat. Framsteg och religion betraktas fortfarande på sina håll som oförenliga, förnuft och tro som varandras motsatser. Kunskapens kvast kommer till sist att sopa bort religionens rester, som ligger och skräpar i en annars välordnad tillvaro. Moderniseringsprocessen kommer att besegra det primitiva tänkande som  stavas religion.

Denna teori, eller ska vi säga tro, är lika seglivad som falsk. Dock har det hänt saker de senaste årtiondena. För inte alls länge sedan rådde stor enighet bland ledande sociologer och andra forskare om att gudstron skulle dö ut, eller i varje fall skrumpna ihop till en liten försumbar rest, i utvecklade samhällen.

Religionssociologerna Harvey Cox och Peter Berger tillhörde på 1970-talet de ivriga sekulariseringsprofeter som förutsåg religionens successiva förpassning till historiens skräpkammare. Ju modernare ett samhälle blir, desto svagare blir religionens betydelse, löd budskapet. Gud var död. Eller i varje fall döende.

Men verkligheten gav professorerna Cox och Berger och deras kolleger bakläxa. Redan på 1980-talet började Berger tala om att trenden hade vänt åt andra hållet. Han såg religionen ta allt större plats på den offentliga scenen och påverka värderingar och politik, och människorna slutade inte att tro bara för att de bodde i storstäder, skaffade sig utbildning och blev vad vi kallar moderna. Maria i ”Maria ensam” utgjorde inte längre prototyp.

Harvey Cox kom 1996 med sin bok ”Fire from Heaven”, en studie i pingstväckelsens framgångar och samhällspåverkan i fem världsdelar. Den religiösa kartan hade ritats om, konstaterade författaren.  Hans egna förutsägelser på 1970-talet hade kommit på skam.

Den inflytelserika tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas är också värd att nämnas i sammanhanget. Han såg länge religionen som ett utdöende fenomen. Nu erkänner han att religionen tvärtom tar allt större plats och driver kultur- och värdefrågor.

Tillbaka till Maria i Sven Delblancs romanserie. Hon som var ett offer för tanken att modernitet och religion utgjorde varandras motsatser. Författaren beskriver hur denna ståndpunkt inte gjort henne fri, utan snarare tvärtom. ”Guds frånvaro kände hon som ett värkande tomrum i sitt bröst. Insikten om kroppens ensamhet i en värld utan ande och Gud gjorde henne bara betryckt och förtvivlad”, heter det i ”Maria ensam”.

Sekularisering är förlust. Den tro som sorterades bort likt onödigt skräp har lämnat ett svårhanterligt tomrum efter sig, för att återknyta till Jens Christian Brandts artikel. Ett värkande tomrum. En längtan efter något som gått förlorat. En längtan som får folk att vandra genom Södermalms innevärld till en kyrka, där man möts av evangeliets outspädda erbjudande att tro och följa Jesus.

”Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?” Så skrev Dagens Nyheter i en ledare sommaren 1877, när väckelserörelsen var med och lade grunden till det moderna, demokratiska samhälle som är vårt.

Sedan dess har tonen ändrats, inte bara i DN. Kändisar deklarerar öppet sin kristna tro. Leif GW Persson, som syns och hörs lite överallt, berättar gärna om sin tro på Gud och sin förtjusning i väckelsesånger.

Men alltfort hörs ekot av forna tiders arroganta och nedlåtande syn på tron och de troende i skolor och på arbetsplatser, och för den delen på sina håll även i medierna.

Låt oss hoppas att det sekulära självbedrägeriets tid snart är ute.

(Artikel publicerad i Dagen 2015-11-26)