Värdegrund är ett begrepp som på allvar gjorde sin entré på 1990-talet. Det är töjbart men står i huvudsak för att institutioner, organisationer och företag styrs utifrån vissa etiska principer, som anses tillhöra ett demokratiskt samhällssystem.

I skolan diskuteras värdegrunden flitigt. Och det är bra. Överhuvud taget är etik och moral två rikligt förekommande ingredienser i den ständigt puttrande debattgrytan. (Med moral menas enligt Nationalencyklopedin människors praktiska handlande utifrån vissa värderingar, medan etiken är den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.) Men tyvärr har dessa kryddor svårt att sätta smak på soppan.

Och lika förödande som allvarlig vitaminbrist är för människokroppen, lika förödande är bristen på hederlighet för samhällskroppen. Fusk kostar enorma belopp. Alltifrån rikas skatteflykt till olika former av bidragsfiffel. Fusket är inte bara ett slukhål där gemensamma resurser försvinner, det fräter också sönder det förtroende, som är ett gott samhälles sammanhållande kitt.

Ett exempel. När vi hör och läser om utbrett kriminellt missbruk av assistansersättningen sjunker förtroendet för en reform som ger svårt funktionsnedsatta människor ett bättre liv. En förtroendekris, orsakat av bristande hederlighet, drabbar ytterst dem som behöver samhällets stöd. Inte bara genom att reformen börjar ifrågasättas, utan också genom att de utsätts för omgivningens misstänksamma blickar. ”Är du en fuskare, eller…?”

En angelägen nationell samvetsfråga är: Hur återupprättar vi ärligheten och hederligheten, och därmed förtroendet mellan individen och samhällets institutioner, och mellan enskilda individer? Även en liten framgång skulle vara en viktig vitamininjektion i samhällskroppen.

På det internationella planet är det trist att notera, hur moralen utgör en handelsvara. En aktuell fråga just nu är hur hur mycket tolerans för brott mot mänskliga rättigheter Turkiets president Erdogan kan få i betalning för att han bromsar flyktingströmmen som vill in i EU-området. Tystnad om folkmordet på armenierna är ett exempel på gångbar valuta i den affären.

När Sverige kränger vapensystem åt diktaturländer, eller för den delen åt fattiga länder där regimen hellre satsar på Jas-plan än på bättre livsvillkor för sina medborgare, så görs det möjligt genom att värderingar vi svenskar formellt håller högt i skarpt läge blir devalverad valuta i en osmaklig handel.

Moralisk upprustning är ett uttryck som lätt för våra tankar till uniformer och stöveltramp och antiliberala samhällssystem. Så jag lämnar det begreppet åt sidan just här och nu. I stället vill jag betona vikten av att mena det vi säger, och säga det vi menar. Våra tjusiga värdegrunder  och vårt högstämda tal om etik och moral spelar noll roll om inte orden omsätts i handling.

Att i ett politiskt och ekonomiskt handelsutbyte sälja ut den moral vi bekänner oss till är inte bara beklämmande. Det är illa för alla parter. Riktigt illa.