Roger Cohen är en brittisk-amerikansk journalist och författare, som har goda förutsättningar att jämföra sina två poler i tillvaron: USA och Europa. I en kolumn i DN beskriver Cohen den skillnad han upplever mellan ett Europa, där staten ska garantera att ingen lider nöd, och ett USA, där individen inte vill att staten ska lägga sig i den enskildes liv. I Frankrike, till exempel, uppfattas staten som en ädel idé, vilken förkroppsligar de medborgerliga rättigheterna. Amerikanerna anser däremot att staten gör intrång i samma rättigheter.

Min sammanfattning av en nyanserad och detaljerad text blir något generaliserande, det är jag medveten om. Därför hänvisar jag gärna till källan (här).

Cohens resonemang blir extra intressant, om den kopplas till en DN-artikel (16/8) om föreningslivets försvagade ställning i Sverige. Sjunkande medlemsantal är en generell företeelse med några få undantag. Särskilt svårt är det att locka yngre till medlemskap och långsiktigt ansvarstagande i de former, som byggt vår demokrati. Till detta finns många skäl: individualism, karriär, svårigheter att få livspusslet att gå ihop i det moderna samhället, otålighetens krav på kort avstånd mellan insats och resultat, med mera.

Frivilligarbete har inte försvunnit, men det har förändrats. ”Missing People”är en mycket tidstypisk företeelse – massor av människor är beredda att ställa upp till en engångsinsats, och sociala medier gör organisationsformen snabb och smidig. Att ta långsiktigt ansvar i det ideella föreningslivet, där medlemskap betyder regelbundet deltagande i den tämligen tröga och föga upphetsande mötesverksamheten, är inte lika spännande.

Men det är där demokratin har sitt fäste. Det är där det sociala kapitalet byggs, när människor ger och får förtroende. Det är där medborgarandan formas. Det är där tilliten till samhällets institutioner skapas.

Det civila samhället kan ses som en kombination av den entreprenörsanda och vilja att ta ansvar för sitt egen liv som är så vanlig i USA, och tron på statens (det gemensammas) ansvar för utsatta individer som är mer typisk för Europa.

Jag gillar den medelvägen. Jag tror att samhället mår bra om föreningslivet mår bra. Men jag inser att även föreningslivet måste förändras i takt med tidens krav, och här kanske de sociala mediernas frammarsch kan ge ett bidrag. Inte bara som larmklocka när någon människa har försvunnit, utan som byggare av tillitsfulla, långsiktiga gemenskaper.

I dag är det alltför många som försvinner fast de inte försvunnit, om ni förstår vad jag menar. Ensamma. Sjuka. Gamla. Funktionshindrade. Nysvenskar som har svårt att finna fotfäste i samhället. En individualism som bara bryr sig om den egna välfärden vänder dem ryggen. Att vältra över allt ansvar på staten är ett annat sätt att blunda för verkligheten och smita ifrån ett personligt ansvar för medmänniskan.

Medelvägar är sällan spännande. Men leder de till målet får vi väl ha lite tråkigt då.