I dag, den 25 april, på världsmalariadagen, kan vi läsa både dåliga och goda nyheter om denna sjukdom.

Den dåliga är att det dör omkring 1 810 människor per dag i malaria. Året runt. Nio av tio som dör i malaria bor i Afrika.  Där dog 562 000 människor 2012. Av dem var 462 000 barn under 5 år. (Uppgifterna är hämtade ur dagens DN.)

Den goda nyheten är att sjukdomen kräver allt färre liv. Kampen mot malarian har intensifierats och är framgångsrik. 

Sedan millennieskiftet har antalet dödsfall i världen, räknat i förhållande till befolkningen, sjunkit med 42 procent. Bland barn har dödsfallet sjunkit med 48 procent. Forskningen jobbar på. Vaccin är på väg. Kunskap sprider sig om hur man skyddar sig mot sjukdomen, som orsakas av en parasit, spridd av mygg

Microsofts grundare Bill Gates har i stället för att bränna ännu mer pengar på egen konsumtion slängd in avsevärda mängder av sin förmögenhet i kampen mot malaria. Hans exempel har inte bara skapat medialt intresse kring sjukdomen utan också fått andra med osunt feta bankkonton att friskna till och göra gott i stället för att nästan äta ihjäl sig på gåslever morgon, middag kväll. Eller vad nu de stenrika gör med sina pengar.

Är man, som jag, uppväxt i södra Lappland så vet man vad mygg är. I barndomen och ungdomen lärde jag mig att umgås med myggplågan. Djungelolja och ett ständigt fäktade med händerna eller lite björkris hörde till utomhuslivet sommartid. Men det var snälla myggor jag fajtades med; det värsta kunde hända var att man fick myggbett som kliade. Irriterande, men långt ifrån livsfarligt.

När jag nu reser i områden med malariarisk tar jag malariatabletter och använder myggmedel, samt sover under ett myggnät. För i Afrika och Asien handlar det inte om några harmlösa svenska myggor, utan om anophelesmyggan, som sprider malaria. Det vill säga sjukdom och död. Då gäller det att värja sig. 

Jag håller just nu och rotar i Kongos historia i slutet av 1800-talet. Då började vita upptäcktsresande att tränga in i landet, och i hälarna på dem missionärer från Europa. Även från Sverige.

Dessa missionärer var i regel mycket unga när de reste ut. Många av dem dog efter kort tid i det nya landet. De hemsöktes och försvagades av vad som då kallades sumpfeber, och som vi nu kallar malaria. Då visste man ännu inte, att sjukdomen spreds av myggor, utan trodde att fuktigt och osunt klimat bar skulden.

Helt fel var det ju inte, eftersom mygghonorna lägger sina ägg i våtmarker. Sumpiga och varma områden är alltså rena paradiset för dödsbringande mygg.

För missionssällskap i Europa var detta ett problem, som höll på att sätta stopp för ”hednamissionen”. Skulle man utsätta unga ivriga missionärer för denna livsfara?

Den första svenska baptistmissionären, E.V. Sjöbom, kom till Afrika 1892. Han såg lite längre än till de egna trosfrändernas välbefinnande. Sjöblom skriver i sin dagbok ”Under Palmernas skugga”: ”Vi se ofta beskrivet och tala ofta om hurusom de vita männen finner sin grav i Kongo, men anmärkningsvärt är, att dödligheten är lika stor, om ej större, ibland de svarta. De sjukdomar och febrar som möter den vite då han beträder de svartas världsdel härskar lika allmänt och våldsamt bland infödingarna själva.”

Det var på den tiden ett försummar perspektiv. Och har nog så förblivit. Vi är noga med att skydda oss själva när vi besöker områden med malaria. Men vi har gjort alldeles för lite för att utrota den sjukdom som så länge varit ett gissel i stora delar av världen.

Därför är det goda nyheter, att det nu hända positiva saker på den fronten. Den intensifierade kampen mot malaria är framgångsrik. Det betyder räddade liv och ger fattiga länder nytt hopp. Om barn överlever och befolkningen i allmänhet blir friskare, så bidrar det till ekonomisk tillväxt.