Jag vaknar tidigt denna första morgon efter påskhelgen och gläds att tidningsbudet gjort detsamma. Den första rubrik jag fastnar på, den lyder: ”Nytt hopp om att Eritrea ska släppa Dawit Isaak.”

Påskhelgens texter känns fortfarande heta denna tisdagsmorgon. Lärjungarna vågade inte tro att Jesus skulle slippa dödens fängelse. Men han gjorde det. Han uppstod, berättar evangelierna.

Vågar jag tro på David Isaaks frihet, efter alla dessa år i det dödens mörker som ett fängelse i Eritrea innebär? Hans historia är välkänd. Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och demokratiaktivist med dubbelt medborgarskap, fängslades den 23 september 2001 i Eritrea. Sedan dess har han suttit inspärrad, utan rättegång och dom. I Sverige har fru och tre barn väntat och hoppats hela denna långa tid.

I min garderob finns en tröja med bild av fången och texten ”Free Dawit Isaak”. Den är en del kampanjen med samma namn. Jag bar den för ett antal år sedan i en demonstration, ordnad av Svenska Journalistförbundet. Jag använder den nu och då här hemmavid, som för att hålla hoppet vid liv.

Men det är som om hoppet bleknar med tiden, även om tröjan håller färgen. Nu försöker nya uppgifter i medierna att blåsa liv i det. Den eritreanska regeringen har nämligen släppt ett antal fångar, som suttit inspärrande lång tid utan rättegång. Då finns gott hopp om att också Dawit Isaak, vars sak aldrig prövats i domstol, ska få sin frihet. Det tror sådana som lett kampen för hans frihet och bör ha goda förutsättningar att bedöma läget.

Jag vill verkligen dela det hoppet men är i grunden ganska skeptisk. Kanske av naturen. Ungefär som Jesu lärjungar.

I samma tidning som jag läser om nya hoppfulla signaler angående Dawit Isaak ser jag att proryska aktivister nu stärker sin makt i östra Ukraina. För bara några dagar sedan berättade medierna om uppgörelsen mellan Ukraina, Ryssland, USA och EU som innebar, att dessa separatister skulle avväpnas och lämna tillbaka ockuperade myndighetsbyggnader. Så har det inte blivit. Inte än, och mitt hopp att det ska ske är klent.

Men jag vill verkligen hoppas på Dawit Isaaks frigivning. Eritreas behandling av honom och andra som sitter inspärrade utan rättegång och dom är en skandal av jätteformat.

Och utanför fönstret värmer solen den nyfödda dagen. Det påminner mig om att varje vinter, hur eländig den än är, följs av vår och sommar. Jag ska försöka lära av detta och hålla hoppet vid liv. Trots allt.

Må Dawit Isaak snart få förenas med de sina i Sverige! Må hoppet leva och bli verkligt inför våra ögon!