Var det en mardröm? Nej, verkligheten trängde sig långsamt på och jag såg alldeles tydligt att jag låg i min säng. På väg att vakna men med en stark lust att somna om.

Det jag hörde när klockradion slog på (lite sent, pensionärstid) var en politisk debatt mellan Gudrun Schyman, Feministiskt initiativ (FI), och Daniel Suhonen, chef för den fackliga tankesmedjan Katalysator. Den gällde huruvida en röst på FI är bortkastad eller ej om man till varje pris vill göra sig av med den nuvarande regeringen.

Vad som egentligen sades gick svårligen att uppfatta eftersom de två debattörerna pratade i munnen på varandra nästan hela tiden. Det som skulle vara en debatt där olika uppfattningar fick möta varandra och belysa en specifik fråga förvandlades till ett intensivt surr. Båda debattörerna lade ut sina fraser i etern, oberoende av motståndaren. Två ordmattor överlappade varandra. Två ordfloder krockade.

Jag ville bara somna om och vakna på andra sidan valet.

Det gjorde jag inte utan kom att tänka på den senaste Sifo-mätningen som visar att andelen tveksamma väljare växer. 15 procent vet inte var de ska lägga sin röst i höstens riksdagsval.

Kan det ha ett samband med att många partiföreträdare har så lätt för att prata och svårt för att lyssna? Debatterna påminner mig om vårflodens forsdån i Vindelälven, som rann genom min barndoms landskap.

Det skapar inte förtroende. Det söver. Man vill somna om i väntan på att allt ska vara över.

Mitt eget missmod kanske går över när solen fått lysa upp min dag ett tag. Men min maning till politiska debattörer förblir: Lyssna till meningsmotståndaren, låt det du säger vara ett svar på frågor som ställs. Uppträd civiliserat, tack!

Då ska även jag lägga min röst i valurnan när det blir så dags. Annars kanske jag slocknar i soffan.