En promenad i Stockholms innerstad övertygar mig. Nu är det vår. Varje möjlig sittplats utomhus är upptagen. Också en del omöjliga. Överallt dessa solvända ansikten. I fokus står inte längre mobiltelefonens skärm utan det lysande, gula klotet på himlen. Och plötsligt skådar alla uppåt i stället för nedåt. Härligt!

Man önskar ju att ljusare och varmare tider inte bara skulle få folk att knäppa upp kappor och kavajer, utan också att vädra ut en del inre unkenhet. Eller är jag ensam om att vara trött på detta mentala slaskväder i form av hat och hot, som numera sätter ett starkt avtryck i nyhetsrapporteringen?

I skrivande stund kommer nyheten om att en 44-årig man dödats i samband med bråk inför en fotbollsmatch i Helsingborg. Det är så obegripligt, så ofattbart, så långt bort allt förnuft onödigt. Idrott menad som lek och nöje har blivit en arena för hat och löje. Hatramsorna och hånropen mynnar så småningom ut i våld. Denna vackra vårsöndag i dödligt våld.

På nätet rinner hatet i allt bredare rännilar. De blir till växande bäckar av segt och stinkande avloppsvatten, vars källor människan måste söka inom sig. Visst är samhällets regelverk viktigt, men ytterst är dräneringen vars och ens personliga ansvar. Vi måste knäppa upp och vädra ut, lyfta våra huvudet mot ljusare och vidare rymder i stället för att stirra oss blinda på egots platta skärm.

Statistiken från Arbetsmiljöverket som Dagens Nyheter återger denna dag är inte rolig. Ska man döma av det växande antalet anmälningar ökar hotet på arbetsplatserna stadigt. Hemvårdsbiträden, sjukvårdsbiträden, undersköterskor, poliser, grundskollärare, socialsekreterare – i många yrkesgrupper tycks hot vara vardagsmat. Visst kan statistiken till en del skvallra om en ökad benägenhet att anmäla, men problemet är väl omvittnat och belagt.

En samhällskultur och ett samhällsklimat som formas av hot, hat och mer eller mindre undertryckta rädslor är ett elände värre än en svensk slaskvinter, där längtan efter sol och vår är det som håller en vid liv.

Vågar vi hoppas på en mentalt tjällossning, en ny tid när vänliga veckan blir vänliga veckor utan slut, när alla hjärtans dag blir alla hjärtans dagar året runt? Vågar vi längtansfull sträcka oss efter det generösa samförstånd, som kan bygga broar också ett valår som detta? Och som framför allt kan bygga ett samhälle, där skilda lojaliteter kan samsas utan att splittra och slå sönder.