Hundraåringen som klev ut genom fönstret på äldreboendet och försvann är ett undantag. Inte bara för att Jonas Jonassons succébok från 2009 är en sanslös skröna full av bisarra inslag, föga förankrade i vardaglig verklighet, utan också för att trafiken går åt andra hållet.

Hundraåringen, och många betydligt yngre, köar för att få komma in på äldreboendet, inte ut från det. Fast de flesta orkar inte hoppa in genom fönstret. Knapp gå in genom dörren heller.  I varje fall inte utan stödredskap. Numera måste man nämligen vara i riktigt dåligt skick för att få en plats, tycks det.

Ett mig närstående par, båda runt 80 år, bor kvar i sin villa i en norrländsk kommun. Två våningar plus källare. Hon sjuk i Parkinson sedan många år tillbaka, i dag oerhört bräcklig och svag. Han fortfarande fysiskt stark, men med allt större svårigheter att orientera sig i tillvaron. Nu har han till sitt eget förtret tvingats lämna bilnycklarna ifrån sig.

Hemhjälpen kommer morgon och kväll. Servar med mat och medicin. Det är bra. Men hur länge håller det? Det undrar bland annat sonen som bor i Malmö. Vi pratade om problemen häromkvällen. Då hade han nyss varit på besök hos föräldrarna och registrerat en tilltagande försämring av deras tillstånd.

För en tid sedan såg jag en intressant bild i Dagens Nyheter. Den var från Jakobsberg utanför Stockholm. Ett gäng äldre personer köade som tonåringar i väntan på en rockkonsert. Med tält och filtar och hela kittet. Timme efter timme. Fast de här damerna och herrarna, alla medelålders plus, väntade inte på en rockstjärna utan på en mäklare. De hoppades på chansen att få köpa sig ett seniorboende.

För några dagar sedan bjöd hustrun och jag ett gäng gamla vänner, alla i pensionsåldern, på lunch. Här hemma hos oss, alltså. Vi åt, och vi satt och pratade i flera timmar. Samtalsämnena varierade. Men ett av dem var lika väntat som amen i kyrkan. Hur blir det sedan, när vi tappar orken, när vi inte kan ta hand om oss själva och varandra?

Än så länge kan vi kliva ut genom dörren och försvinna för egen maskin dit vi behagar, när vi behagar. Men vad händer den dag då vi behöver kliva in genom dörren till en trygghet, som vi inte förmår att skapa själva?