Jag klev av pendeltåget på Stockholms central och gick ut på Vasagatan. Himlen grät.
Med uppfälld rockkrage och kepsens skärm ordentligt neddragen i pannan för att glasögonen inte skulle regna igen gick jag med raska steg förbi Rosenbad, mot Helgeandsholmen. Jag befann mig nu i den politiska maktens kvarter.
I ingången till riksdagshusets andrakammarsal bockades jag av på en besökslista och försågs med en plastbricka som markerade att jag inte var vilken vilsen vandrare som helst, utan en person med rätt att delta.
Deltagandet gällde denna gång ett riksdagsseminarium med rubriken ”Hur får vi fred i DR Kongo och ett slut på det sexuella våldet i landet?”. Kanske var det detta ämne som fick himlen att gråta denna gråa, trista decemberdag. Jag har själv haft nära till tårarna när jag på plats i Bukavu intervjuat kvinnor som utsatts för ett ofattbart sexuellt våld. Ett våld som har mindre med sexualitet att göra än med strategisk tortyr i krigets tjänst. Ett krig som i stor utsträckning har drivits, och drivs, av den giriga, samvetslösa jakten på landets enorma naturrikedomar.
Huvudpersonen i detta seminarium var doktor Denis Mukwege, den numera världsberömda gynekologen, grundare av och chef för Panzisjukhuset i Bukavu, östra DR Kongo. Hans huvudärende i Sverige var att ta emot Right Livelihood Award, även kallat det alternativa nobelpriset. Detta för sin kamp för mänskliga rättigheter och fred i Kongo. En kamp gestaltad i ett oförtröttligt arbete för att reparera och upprätta kvinnor, söndertrasade och förnedrade i brutala våldtäkter. Men också i ett lika oförtröttligt opinionsarbete i syfte att väcka omvärlden och få oss alla att se det fruktansvärda som skett och sker i östra DR Kongo.
Ännu ett pris att lägga till alla andra som duggar över Denis Mukwege, en skicklig läkare som fått sin utbildning tack vare stöd från Sverige (PMU, Pingstmissionens utvecklingssamarbete). Men det är inte dem han eftersträvar. Det är inte vad han vill ha. Han vill se fred i Kongo. Han vill ha en fred som bygger på rättvisa. Han vill se mänskliga rättigheter som också omfattar kvinnorna. Inte bara på papperet i högtidliga deklarationer, utan i verkligheten. Han vill ha ett slut på våldet.
I denna kamp för rättvisa livsvillkor för alla kongoleser, oavsett kön, i denna strid för mänskliga rättigheter på riktigt, i detta engagemang för Kongos kvinnor och barn som får betala priset för männens krig, sticker han ut hakan. Gång på gång. Vågar säga sanningar som svider på högsta politiska nivå. Vågar utmana.
Det har varit nära att kosta honom livet. Vid det senaste mordförsöket, i oktober 2012 utanför hemmet i Bukavu, sköts en av hans medhjälpare till döds. Själv undkom han som genom ett under.
Inte underligt att denne reslige kongoles med vemodiga ögon och en stark karismatisk utstrålning samlar mycket folk en helt vanlig decembervardag i Stockholm. Man har hört om honom. Läst om honom. Sett honom på TV. Och de flesta deltagare på seminariet om fredens möjligheter i Kongo är, så vitt jag förstår, genom civila organisationer och politiskt arbete Dr Mukweges aktiva medkämpar i sitt sammanhang, på sin nivå.
Vart jag ser i andrakammaren denna dag ser jag bekanta ansikten, mest missionsfolk. Från PMU, från Läkarmissionen, från Diakonia, från andra håll. Det är faktiskt en härlig syn. All denna samlade goda vilja lyser upp decembermörkret. Den värmer också Mukwege, det ser jag i hans återkommande leenden.
Många ska tala denna dag. Biståndsminister Hillevi Engström. Forskaren Maria Eriksson Baaz. Representanter från olika organisationer som arbetar i Kongo. Margot Wallström, denna varmhjärtade stålkvinna från Kåge utanför Skellefteå med ministerförflutet. En bestämd dam som inte ens Göran Persson kunde sätta sig på. (Jo, han försökte.) Via EU kallades hon till FN som generalsekreterarens särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och konflikter. I den rollen såg vi henne gråta i mötet med Kongos våldtagna kvinnor och ryta i mötet med sega gubbar som instängda i sina högt svävande maktbubblor inte såg kvinnornas verklighet. Det var härligt.
Hon talar bra även denna dag, Margot Wallström. Med patos. Hon presenterar en önskelista. Hon tycker att allt går för långsamt. Att mer måste hända nu. Eller helst i går. Denna otålighet delas av alla som ger röst åt sina åsikter denna dag.
Denis Mukwege är förstås seminariets huvudtalare. Och som han talar! Berättar med rörelse om våldtagna och sönderskurna kvinnor som kommer till hans sjukhus i förhoppningen att de ska kunna räddas till ett någorlunda normalt liv. Ger en bild av den gärning som är hans, och som han vägrar att vika ifrån även om han och hans familj av säkerhetsskäl lever som fångar på sjukhusområdet.
Mest imponerad blir jag nog ändå hans analys av det som sker i Stora sjöregionen i Afrika. Han är kunnig, han är skarpsynt, och han räds inte att utmana omvärlden. Han är lite av en sträng magister och ömsint far på samma gång. Det är ingen motsägelse i detta; ibland måste människokärleken höja röster och ta i på skarpen. Just för kärlekens skull.
Nytt för mig är att han denna gång ser ett ljus i slutet av tunneln efter alla år av tomma löften och viktlösa deklarationer och luddiga fredsavtal. Han vågar till och med säga, att framtiden är på väg att ljusna för Kongos folk. Mukwege anger två skäl för sin spirande optimism. Skäl ett: Ramavtalet för fred och säkerhet i Stora sjöregionen som undertecknades i Addis Abeba den 24 februari i år. Skäl två: FN:s fredsbevarande styrkor på 20.000 soldater, som samarbetar med Kongos armé, har fått ett starkare mandat, så att man faktiskt kan agera och inte bara observera. Därtill kommer förstärkningen i form av en speciell insatsstyrka på 3.000 man. Under hösten har man med förenade krafter kunnat rulla tillbaka den tidigare framgångsrika rebellrörelsen M 23, som för bara några veckor sedan gav upp och lade ned sina vapen.
Jag har i flera år hört Mukwege efterlysa ett förstärkt FN-mandat, och denna decemberdag i Stockholm var han påtagligt nöjd med att det äntligen skett. För han vet att utan fred blir det inget stopp på flödet av våldtagna kvinnor som söker sig till Panzisjukhuset. Igen och igen, eftersom de som fått hjälp av Mukwege och hans team ofta kommer tillbaka efter några månader, brutalt våldtagna på nytt. Något som föder en känsla av hopplöshet hos alla parter.
Tar det då aldrig slut…
Nu. Kanske. Detta hopp skymtade rätt tydligt i Denis Mukweges tal, och när han lämnade talarstolen står seminariedeltagarna upp och ger honom en lång hyllningsapplåd.
Jag kan inte låta bli att jämföra Mukweges hoppfulla tonfall den 5 december 2013 med vad han sa när jag i oktober 2008 intervjuade honom om hans liv och gärning. Detta för min bok ”De glömda kvinnornas röst” (Libris). Då kände han som alla hans resor till EU, FN och USA:s kongress varit förgäves. Överallt lyssnade man artigt till hans berättelse om Kongos utsatta kvinnor och barn och tände små tomtebloss av löften – bloss som snabbt slocknade i tystnadens natt. Då, hösten 2008 när vi satt på hans kontor i Bukavu, var Mukwege mest förtvivlad.
Nu var tonen en annan. Och tydligen på realistiska grunder,
När jag lämnar andrakammarsalen och travar mot centralstationen är det mörkt, men himlen gråter inte mer, och inom mig bär jag ett ljus som tänts under seminariet. Jag tar tåget till Sollentuna, agerar barnvakt några timmar (välsignade barnbarn som bor runt hörnet), sitter sedan vid datorn någon gång fram på nattkröken.
Jag läste då nyheten om en annan stor afrikan. Nelson Mandela har denna dag lämnat oss, 95 år gammal. Kanske var det därför himlen grät.
Jag grät inte, för nyheten var inte överraskande, och att dö vid 95 förefaller naturligt. Snarare är det nästan onaturligt att denne människorättskämpe och frihetssymbol kunnat leva så länge, med tanke på hur han hanterats av sina förtryckare. För sin övertygelse att alla människor har samma värde betalade han ett högt pris – många år på flykt och 27 år i fängelse. En behandling som inte knäckte Nelson Mandelas motstånd mot den avskyvärda apartheidpolitiken.
Men det var först efter frigivningen 1990 som hans storhet visade sig i sin fulla glans. Ett enda bittert och hatfullt uttalande från den hyllade ANC-ledaren kunde ha orsakat ett blodbad utan like.
När Mandela valdes till Sydafrikas första svarta president 1994 hade fångarna besegrat sina fångvaktare, och fångvaktarna kunde ha skäl att frukta för framtiden. Men den nyvalde presidentens hälsning var: ”Ingen ska vara rädd. Minoritetens hopp och strävanden måste vi ta med i vartenda beslut vi fattar. Denna process utesluter ingen. Det finns inga segrare och besegrade.”
Så stort. Så mäktig. Så väsensskilt från den gamla apartheidregimens hatfyllda filosofi.
Nelson Mandela valde försoningens och enhetens väg och blev ett föredöme för en hel värld.
När jag slutligen stänger datorn har det hunnit bli den 6 december. Det är mörkt. Men här och där ser jag ljus glimma i fönster och på balkonger, ty snart är det jul.
Och jag tänker att just nu är det två afrikaner som är mina stora etiska föredömen. Två ljus i mörkret, som båda har hämtat sitt inre ljus från barnet i krubban under den glimmande Betlehemsstjärnan. Fredsfursten, som redan för tvåtusen år sedan visade att förlåtelsens och försoningens väg också är segerns.
RSS – inlägg
Tack Birger för den sammanfattningen! – Filmade dr Mukweles predikan i pingstkyrkan i Tumba idag.Vet ej vad som följer, om det är meningen kanske det kan bli en början till en dokumentär? Jag vet att det gjorts mycket genom åren men jag lockas ändå av tanken att få göra en film på kristen grund med all historik som Du bl.a. berättar om. Mina kontakter är många både på SVT och i missionsvärlden, vad tror Du?
Filmar mötet med Carl Bildt på UD i morgon…
Ha´ det gott, – hälsningar Bengt
PS. Skulle gärna vilja komma över den bok Du nämner…
Bengt Jägerskog Production AB
Lingonvägen 16
155 31 Nykvarn
08-552 45 802
0708-77 31 28
bengt.jagerskog@gmail.com