Vetenskapen betraktar inavel som en farlig företeelse. Den öppnar för ärftliga sjukdomar, för missbildningar och mentala handikapp, bland annat.

I det gamla bondesamhället, innan cykeln blev vanlig och innan bilar började krympa avstånd på ett nytt och tidigare okänt sätt, blev byarna tämligen isolerade. Ljusår från moderna företeelser som nätdejting hade pojke och flicka att hitta varandra i den allra närmaste omgivningen. Så kom det sig efter ett tag att nära släktingar gifte sig med varandra och satte barn till världen.

Men det här var väldigt länge sedan.

Fast när jag slår på TV:n så hamnar jag ofta i det urgamla bondesamhällets mönster av inavel. Journalister i nyhetsprogram intervjuar varandra. Kors och tvärs men hela tiden inom bygränsen.

För att inte tala om de fartfyllda underhållningsprogrammen, där kändisfaktorn styr så dumhetsskummet yr om farkostens stäv.

Låt mig omedelbart medge att jag har ett generellt problem med kändiseriet som blivit vår tids melodi. Dock delar jag in kändisarna i två grupper. De som är kända för att de har urträttat något av betydelse för mänskligheten, och de som är kända för att de är kända. Den senare gruppen är något av ett mysterium för mig, trots många år i mediebranschen. Och det är, dessvärre, dessa kändisar som får allt större plats i medierna.

Tillbaka till TV:n. Men jag tar en omväg.

Nu och då har jag spelat ett sällskapsspel som heter ”När då då”. Det går ut på att deltagarna ska kunna placera historiska händelser av större eller mindre vikt längs en tidslinje. Man behöver inte kunna exakt årtal, men väl veta om det inträffade före eller efter en annan händelse av betydelse.

När därför en slags TV-kopia dök upp i underhållningsformat blev jag nyfiken. Programmet ”Förr eller senare” i TV4 skulle dessutom ledas av Hans Rosenfeldt, en, som jag tycker, intelligent och rolig person.

Och vad får jag se. Där står fyra kändisar från svenskt nöjesliv. Hela inledningen av programmet går ut på att de ska betrakta filmklipp från sina karriärer och bestämma tidsordningen. Det hela utvecklas till en seans i inavel, där kändisar ska klia kändisar på ryggen och vi andra tycka att det är jättemysigt. Jo, tittarna kan vara med och gissa, men för den som gjort något annat i livet än att häcka i TV-soffan är det inte helt enkelt.

Så småningom går man över till teman som inte är knutna till de medverkande kändisarna. Men då är det liksom för sent, då vill jag bara lämna byn så fort som möjligt.

Det här är inte enda exemplet på inaveln i TV-rutan. Och långt ifrån det värsta.

Frågan är om ansvariga beaktat inavelns risk för spridning av mentala handikapp.