Ibland blir jag så trött på all denna språkliga slapphet. Som detta att man inte längre skiljer på att prata och att tala.

I riksdagen talar man inte längre. Man pratar. Samma sak med kyrkan. ”Och vad pratade prästen om i dag, då?” Hallå – han talade faktiskt till församlingen. Om man nu inte vill säga att han predikade.

Pratar gör man vid köksbordet, när man surrar med en kompis, när man ringer hem till mamma. Eller till sin älskade. Eller vem det nu kan vara.

Talar gör man från estraden i Almedalen, från predikstolen i kyrkan, när man håller föredrag inför en skara åhörare. Bland annat.

För ganska många år sedan tog jag upp den här skillnaden mellan ”tala” och ”prata” med TT, på förekommen anledning. Jag fick en helhjärtat medhåll och en ursäkt för språkligt slarv.

Nå, nu är det ett tag sedan, så ”prata” har kanske hunnit bli etablerat i alla sammanhang. Men jag är en språkkonservativ person som stretar emot. Därför blev jag lite lätt upprörd över rubriken ”Peter Birro pratar ut” på kultursidan i dagens Dagens Nyheter (6/9). På kultursidan!

Man talar ut, det är alltfort min bestämda om än något förstockade uppfattning.