Jag har just, med en saknadens suck, lagt igen Håkan Nessers senaste roman Levande och döda i Winsford.
Den var bra. Den är bra. Den är väldigt mycket Nesser.
Han gör sina karaktärer rättvisa. Gör dem runda, inte platta. Mänskliga, inte omänskliga. Nyanserade, inte svart-vita.
Miljön, ödslig hed på engelsk landsbygd, spelar en viktig roll. Skapar stämning. Och boken är spännande från början till slut.
Författaren kan konsten att berätta en historia. Det gillar jag.
Jag har lite mani på att kolla hur en bok börjar. Den första meningen, det första stycket. Jag jämför olika författares sätt att koppla grepp på läsaren.
Det finns klassiska exempel som blivit berömda. Selma Lagerlöfs start av Gösta Berlings saga: ”Äntligen stod prästen i predikstolen.” August Strindsbergs öppningsmening i Hemsöborna: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.”
Mindre berömd men suggestivt så det räcker är Kerstin Ekmans inledning på Händelser vid vatten: ”Ett ljud. Hon vaknade av det. Klockan var fyra på morgonen. Fyra noll två med klockradions röda pinnar. Rummet var gråljust. På fönsterrutorna låg ett randmönster av regndroppar och utanför ångade fukten ur gräsmassan.”
Håkan Nesser kan också den konsten att börja en bok. Den första meningen i Levande och döda i Winsford går inte av för hackor: ”I förrgår bestämde jag mig för att överleva min hund.”
Vem säger så? Den som övervägt att ta sitt liv, kanske. Och kommit fram till att det blir synd om hundkraken utan matte.
Ja, läs själv om kvinnan som flyttar in i en ruffigt hus på den engelska hedmarken tillsammans med en hund. Vem är hon? Det får du veta om du läser hela boken. Jag ska inte avslöja slutet, bara säga att det är inte mycket sämre än början.
Någon författare har sagt att det är viktigare hur man börjar en berättelse än hur man slutar den. Ur en synvinkel ett ovedersägligt påstående: Lyckas inte en författare dra in läsarna i boken så kvittar det ju hur slutet ser ut. Det blir då oläst.
Men Graham Greene, den suveräne brittiske berättaren, hade modet att ge en av sina böcker titeln Slutet på historien. Och börja romanen med följande påstående: ”En berättelse har inte början eller slut: man väljer godtyckligt ut det ögonblick i sin erfarenhet, från vilket man vill se tillbaka eller blicka framåt.”
Nå, nu avslutar jag den här texten. Ganska platt, det medges, men – som en författare sa vid bedömningen av en novell inlämnad till en pristävling: ”Den hade fördelen att ta slut när den var slut.”
Fast jag vill göra ett filosofiskt tillägg. Med människor är det inte som med romaner. Hur man avslutar livet är bra mycket viktigare än hur man börjar det. Något för oss alla att tänka på, oavsett ålder.
RSS – inlägg
Ojdå, läste visst fel?
Tyckte det stod ”skillnaden mellan romer och människor”
Nåja, nuff said som det heter på modern svenska.
Nu kommer jag nog att hemsökas av mardrömmar inatt, med Leissner som frontfigur..