Det är något konstigt med socialdemokratiska valberedningar. Tror de att taktiska finter alltid är viktigare än omdöme? Eller är de i själva verket ett gäng moderatsympatisörer, som nästlat sig in i det socialdemokratiska partiet för att sabotera?

När ny partiledare skulle väljas kastade man in namnet Håkan Juholt i sista stund. Man ville ha en brinnande agitator som kunde elda massorna. Det slutade med en svårsläkt brand i partibygget.

När ny partistyrelse skulle tillsättas under kongressen ratade man Ylva Johansson, före detta statsråd och mer politiskt erfaren än de flesta. Hon är partiets talesperson i arbetsmarknadspolitiska frågor. En viktig roll inför nästa års val, där Socialdemokraterna tänker driva jobbfrågan stenhårt. Ändå fick hon lämna partistyrelsen.

I stället kastade valberedningen in Omar Mustafa, ordförande i Islamiska förbundet och lanserad av sitt eget partidistrikt i Stockholm. Den taktiska tanken var att han skulle appellera till väljarna i invandrartäta områden.

Valberedningen svalde det taktiska betet utan att ha omdöme nog att ifrågasätta Omar Mustafas värderingar. Han har i rollen som ordförande för Islamiska förbundet engagerat talare, kända för sin extrema antisemitism. Han har alltså agerat förstärkare för deras hatiska budskap. Att han dessutom manat Sverige att skicka stridsflygplan mot Israel stärker knappast bilden av en omdömesgill politiker.

Men kongressen köpte paketet och valde in Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse. Ylva Johansson fick kliva av, syn- och hörbart besviken.

När den interna kritiken växte från snöboll till lavin fick partistyrelsen så småningom kalla fötter och Stefan Löfven klev fram ur sin försiktighetsbunker och agerade. Omar Mustafa mer eller mindre tvingades bort från sin nyvunna post. Då gick han ett steg längre och avsade sig alla uppdrag inom partiet. 

I ett skriftligt uttalande väller bitterheten ur hans penna. Resultatet blir märkligt. Socialdemokraternas partiledning menar att man inte kan förena partiuppdrag med uppdrag i det muslimska civilsamhället, hävdar han. Ett påstående som inte stämmer med verkligheten. Kollisionen uppstod inte mellan de två uppdragen, utan mellan uppdraget i Socialdemokraternas styrelse och de värderingar Omar Mustafa givit sitt stöd som ordförande i Islamiska förbundet. Han hävdar dessutom i sin skrivelse att Socialdemokraterna skickat en ”skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater”.

Aftonbladets Lena Mellin kallar det som hänt för Stefan Löfvens första stora kris som partiledare. Den har han inte hanterat bra. Hans senfärdiga agerande får nu kritik. Och försöket att lägga skulden för det som inträffat på en lägre nivå ger ett fegt intryck.

Nog minns en och annan partivän Göran Perssons tydlighet i avståndstagandet från varje antydan till antisemitism. Under hans ledning hade knappast den här processen blivit möjlig.