Besöker man Kairo bör man också se Cheopspyramiden, hade jag förstått. Den största av Egyptens cirka 80 pyramider, enligt Wikipedia (Egyptiska turistbyråns hemsida talar om 100).
Nå, 80 eller 100, det var Cheops vi ville se. Störst är den, oavsett vilken kunskapskälla man konsulterar. En bjässe byggd av 2,3 miljoner stenblock, de flesta med en vikt runt 2 500 kg.
Vi var tre personer från IBRA Media som under några lediga timmar trängde in oss i framsätet på en taxibil, guidade av en ung egyptisk kille i framsätet. Mot Cheops!
Allt gick bra tills vi närmade oss området som är en stor turistattraktion med sina pyramider och utgrävningar. Plötsligt spärrades vägen av ett gäng killar i tjugoårsåldern. De tvingade bilen att stanna. De krävde en orimlig summa pengar för att bli våra livvakter och guider. De uppträdde mycket aggressivt, gapade och skrek, satte sig på bilen. Vår unga egyptiska följeslagare försökte tala dem till rätta. Taxichauffören blev skärrad – han var, begripligt nog, rädd om bilen som utgjorde hans enda levebröd. Jag klev ut ur taxin och blev så där tillrättavisande, som jag kan bli i mina sämsta stunder. Det bet dåligt.
Ingen polis inom synhåll. Ingen vakt. Ingen som ville komma till vår undsättning. Jag klev in i bilen igen, den hotfulla stämningen runt fordonet kändes obehagligt. Och till sist lyckades föraren ta sig mellan de skrikande och gestikulerande killarna, trampa gasen i botten och köra vidare. Tills nästa gäng stod där framför oss.
Då var vi nästan framme, betalade taxin, klev ut och gick sista biten, förföljda av högljutt argumenterade personer som ville tvinga på oss sina tjänster.
Vi betalade inträde, beundrade Cheops, klättrade ner i underjorden, beskådade sfinxen och utgrävningarna och avböjde hela tiden artigt erbjudanden om att rida på kameler och hästar. Vi berättade om vår något dramatiska entré för en legitimerad vakt. Hans råd var: Kör över dom nästa gång!
Men det jag såg hos de unga arga män som stoppade oss var nog mer frustration än fientlighet, mer rädsla än råbarkat psyke. Turismen, som varit massor av egyptiers levebröd, droppar drastiskt. I den politiska turbulens som råder just nu försvinner möjligheterna till försörjning i skrämmande fart. Ingen vet vart landet är på väg. Ingen vet vad framtiden rymmer. Är man 20 år och framtidslös kanske man vill krama ur det som nuet rymmer. Om det så är i form av en handfull turister med pengar på fickan.
Och var fanns poliserna, som kunde skydda oss? Vet inte. Men i pressen läser jag att polisen strejkar i en tredjedel av Egyptens provinser. De har av regeringen beordrats att ta till hårdhandskarna mot demonstranter och oppositionella. Och nu är de rädda att på nytt bli ett politiskt instrument, som på Hosni Mubaraks tid.
Alldeles tydligt är att entusiasmen från den arabiska vårens första tid förbytts i besvikelse på många håll i Egypten. Människorätts-aktivister fruktar att Muslimska brödraskapet i stället för att reformera polisen, som under Mubarak var ökänd för sina brutalitet, vill få över den på sin sida och utnyttja den för sina syften, inte till folkets nytta och ordningens upprätthållande.
Samma fredag som vi besökte och beskådade Cheops tog vi en sväng till Frihetstorget. Just denna fredag hade demonstrationerna mot regimen flyttats till en annan plats, och vi såg mest tomma tält och enstaka personer bland banderoller och vilande plakat.
Men jag fick kontakt med en ung man, som satt sysslolös på en sten. ”Vad väntar du på?” frågade jag i tro att något var på gång. ”Frihet”, svarade han lakoniskt.
Han, en advokat, hade varit med och störtat Mubarak. Han hade ivrigt stått i frontlinjen för det nya, för demokrati och frihet. Nu var han djupt besviken. Det blev inte som han och andra ivriga aktivister hade tänkt.
”Jag är muslim”, sa han. ”Vi är muslimer. Men Muslimska brödraskapet, dom är bara brödraskapet. Det dom gör har inget med religion att göra. De vill bara värna sin egen makt.”
Vi satt och pratade en stund. Sedan gick vi åt var sitt håll.
Det jag hörde från den unge frihetskämpen stämde väl med andra röster jag lyssnade till under några få dagar. Besvikelsens röster. De frågande stämmorna.
”Vart är vi på väg?” Det var den återkommande frågan, långt från idylliska svenska tv-program.
RSS – inlägg
Vilken ”arabisk vår?”.
Den ”våren” existerar nog enbart i våra vinklade media. (83% sympatiserar med s v mp) Något med verkligheten har den inget att göra.
I samtliga länder där man i svensk media utropat ”äntligen, en arabisk vår, nu blir det demokrati” har det visat sig att till syvende och sidst så har det slutat med någon form av religiöst förtryck.
Men DET får vi inte läsa om..
Om trasslet i Syrien tror man fortfarande i media att det är en ädel rebellstyrka som i demokratisk anda slåss mot den slemme Al-Assad. I verkligheten är det Muslimska Brödraskapet som supportar rebellerna, med visst korkat bistånd från Väst.
Men DET får vi inte heller läsa om..
Generaliseringarna står som spön i backen i Erics inlägg. Jag följer svenska medier tämligen nära och måste säga, att jag känner inte igen mig i den bild som Eric målar. Meiderna är betydligt mer nyanserade än vad han påstår i sina svepande formuleringar. Därmed inte sagt att alla medier ger alla nyanser av en komplicerad verklighet. Men Eric bidrar knappast till en nyanserad debatt om skeendet i Nordafrika och Mellanöstern.
VAR har det då blivit bättre?
Efter ”våren”?
Det är väl rätt ointressant hur media ffa svenska, framställer det. Har det blivit bättre för medborgarna i dessa länder.
Eller har islam fått ökad tyngd i dessa länder?
Är det bättre med ett religiöst förtryck med medeltida repressioner än ett politiskt förtryck?
Jag lärde mig ogilla muhammedaner (hette så då) för över 50 år sen, vi hade en synnerligen kunnig och engagerad lärare i samhällskunskap/historia i skolan.
Inget av det jag då lärde mig har visat sig vara felaktigt.
Ursäkta, Eric, men i bloggposten ovan som du kommenterat uttrycker jag sorg över utvecklingen i Egypten efter revolutionen. Varför skriver du då som om jag försvarade den? Det är väl utifrån samma logik som gör att du först buntar ihop alla svenska medier och fränt kritiserar dem för att ge en falsk bild av utvecklingen efter den arabiska våren, och sen i nästa inlägg säger att de svenska mediernas agerande är ointressant. Som kommenterande journalist har jag följt och kritisk analyserat utvecklingen efter den revolt som fått namnet ”den arabiska våren”, likaväl som jag kritiserat diktaturen och de brutala förtryck som drev fram denna revolt. Jag är djupt oroad över islamismens starka inflytande i det som sker i Egypten just nu. Och det grundar jag inte på svepande anklagelser utan på tillförlitliga källor och samtal med människor på ort och ställe. Det jag nu vänt mig mot är ditt sätt att generalisera och måla allt i svartvitt, inte minst den svenska pressen, och spela på populistiska strängar på ett sätt som faktiskt får mig att tänka på Muslimska brödraskapets världsbild. Och den ogillar jag. Djupt.
Så vi är i stort sett ense då??
Love and peace, Brother….
Vi har inte samma världsbild, eftersom jag ser nyanser där du enbart ser svart-vitt och inget annat. Vi är djupt oense om hur en debatt ska föras. Jag tar avstånd från din metod att bunta ihop och slå ihjäl. Den metod som man kanske kan kalla tallibanistisk. Frasen ”love and peace” ger föga avtryck i ditt sätt att resonera. Därför är den här debatten avslutad för min del; vi når inte längre än så här.