Även för den som gillar datorer och smarta telefoner kommer mörka stunder då en fråga tränger sig på: Går den tekniska utvecklingen verkligen framåt?

Naturligtvis gör den det. Men när den moderna tekniken komplicerar i stället för förenklar för vanliga medelbegåvande människor (dit jag räknar mig själv), då måste den väl ändå vara inne på ett sidospår, på leksaksspåret eller expertspåret eller vad det nu ska kallas.

Jag köpte för en tid sedan en billig klocka som kan stjälas eller tappas bort utan att det innebär en grundstötning för min privatekonomi. Den har fyra knappar på sidorna med vilka man inte bara kan ställa in tiden både analogt och digitalt, utan mata in data och plocka ut data och hålla koll på hela världen. Nästan.

Köpet blev inte så billigt som jag trodde, för underverket som ersatte urverket har kostat mig en avsevärd mängd bortkastad tid. Knapparna är små och valmöjligheterna på tok för många.

När jag nyligen befann mig i Turkiet och glömt att ta klockans flersidiga manual med mig lyckades jag inte ställa om till lokal tid. Nå, jag räddades av min smarta telefons tidtagning, så det gick ju an. Men lite konstigt kändes det att ta av sig det oanvändbara armbandsuret och stoppa ned det i resväskan. Min nakna handled undrade hela tiden vad tiden led.

Så nu funderar jag på att köpa en klocka med bara en skruv i sidan där man ställer in visarna. Det är ju egentligen det enda jag behöver.

Förresten, jag läst en bra anekdot för en tid sedan. Den lilla grabben såg farfar skriva på en gammal hederlig skrivmaskin och ropade på sin pappa:

– Kom och titta, en dator med inbyggd skrivare…

Killen uppfattade maskinen där det skrivna papperet rullade fram samtidigt som texten skrevs som en innovation, ett steg framåt i utvecklingen.

Så helt ologiskt är kanske inte frågan åt vilket håll utvecklingen går.