Jag trodde det här skulle bli en vanlig oktoberdag. Det blir det inte. Tidigt nås jag av meddelandet att Denis Mukwege utsatts för ett mordförsök. Om ondskans hantlangare lyckats, så hade världen blivit bra mycket mörkare. Nu misslyckades attacken, men dagen förmörkas ändå  av detta konkreta bevis  för att Kongos kvinnors försvarare, denna bundransväda spridare av ljus och hopp, lever under ett ständigt hot.

Jag har sett honom i aktion på Panzisjukhuset i Bukavu, Kongo DR, där han och hans team tar hand om kvinnor utsatta för obeskrivligt brutala våldtäkter. Jag har suttit i långa intervjuer med honom, när han med lidelse talat om behovet av att få stopp på våldet i hans land, det våld som främst drabbar kvinnor och barn. Jag har hört honom med lågmäld intensitet hålla brandtal för de kongolesiska kvinnornas rätt att leva ett normalt liv i trygghet och fred. Jag har läst hans utmaningar till världens ledande politiker, där han med kraft kritiserar deras passivitet inför en av världens värsta humanitära katastrofer.

Så vad har hänt? Två beväpnade män kom till hans hus i Bukavu, tvingade under gevärshot hans barn att sitta tysta på golvet medan de väntade på att pappa skulle komma hem. Denis Mukwege kom, en skyddsvakt attackerade de presumtiva mördarna, de sköt vakten och sköt mot Mukwege som dock han kasta sig ned på marken och undkom. De maskerade männen flydde i hans bil. Om detta kan du läsera mer på www.pmu.se

Det känns så overkligt. För bara några veckor sedan satt han vid vårt matbord i Sollentuna och berättade om läget i östra Kongo, med blicken tung av vemod och smärta. Men han var inte beredd att ge upp. Han ville i stället skruva upp kampen för fred och goda livsvillkor i sitt land. Framför allt kampen för kvinnornas rätt till ett människovärdigt liv.

 När jag intervjuade honom för min bok ”De glömda kvinnornas röst” ställde jag förstås frågan varför han som berömd läkare och gynekolog inte nappar på feta anbud från Europa i stället för att leva och verka under hot i en kaotisk miljö . Hans svar var: ”Det är inte ens ett alternativ. Det är här jag hör hemma. Det här är mitt folk. Och här behövs jag mycket bättre än i ett Europa fullt av läkare.”

Det är en beundransvärd inställning. Men den har också ett pris, det har jag blivit smärtsamt påmind om denna mörka oktobermorgon. Just nu kan jag bara be för Denis Mukwege och hans famil och hoppas på en ljusare framtid för Kongo.