Jag har, ärligt talat, aldrig varit särskilt förtjust i Jan Guillous böcker. Visst är han en habil berättare, men figurerna i hans berättelser känns ofta mer som karvade i trä än levande människor av kött och blod. Och jag delar inte hans förtjusning i vapendetaljer, även om jag förstår glädjen i att visa upp sin kunskap i ett ämne.

Ändå köpte jag ”Brobyggarna”. Jag kunde inte låta bli att imponeras av Guillous modiga, en del skulle kanske säga övermodiga, projekt att i en serie romaner skildra ”det stora århundradet”, 1900-talet, med dess makalösa utveckling på olika områden, inte minst det tekniska.

Jag ångrar inte det bokköpet. ”Brobyggarna” är inte en våldsam thriller, utan snarare en familjesaga om tre fattiga och faderlösa fiskarpojkar från Bergen i Norge, vars öden i den planerade romanserien ska spegla 1900-talet. ”Brobyggarna” är bara en introduktion i ämnet, men, förstås, en spännande sådan. Visst tar författaren en del genvägar – hur rimligt är det att tre småpojkar, alla bröder, tidigt avslöjas som tekniska genier, och dessutom har turen att av välvilliga landsmän skickas till världens bästa tekniska skola i Tyskland?

Men genvägen gör författarens avsikt möjlig – att ta ett internationellt grepp på ämnet, och göra det utifrån de tre begåvade ynglingarna som efter studietiden sprids utöver jordens yta och med sina liv ska spegla århundradet.

Kanske jag med en gång ska säga att jag inte har något emot underhållande spänningslitteratur. Bara att jag har andra favoriter än Jan Guillou på det området.  Bland svenskarna läser jag hellre Håkan Nesser, för språkets och karaktärernas och psykologins skull. Den gamle hantverkaren John le Carré sätter jag också högt. Med stor behållning har jag läst ”Den gode tolken” och ”Den trägne odlaren”, två böcker som har lärt mig mer om politiken och dramatiken och tragiken i östra Afrika än något annat jag läst. Jag beundrar författarens noggranna research och ingående kunskap när det gäller denna regions historia, och det aktuella politiska drama där globala företag med västerländsk hemvist spelar en skamlig roll.

Samma beundran kan jag hysa för Jan Guillous arbetsinsats när det gäller att samla och sammanställa fakta. Den gamla murveln har inte bekvämt lutat sig tillbaka i författarfåtöljen utan gör det oglamourösa fältjobbet med stor iver och intensitet.

”Brobyggarna” lever inte främst på personskildringen, utan på det vanliga habila guillouska berättandet som här ger en värdefull kunskap, mer översiktlig än inträngande kanske, om den tid som lett fram till den värld som är vår. Utbildningsprojektet blir aldrig tråkigt; Jan Guiollou vet hur han ska få läsaren att vända blad. Behovet att få veta hur det går gör att jag nu köpt och börjat läsa roman nummer två i serien, den nyss utkomna ”Dandy”. Och så mycket kan jag väl säga redan nu, att romanprojektet ”Det stora århundradet” kommer att förbättra min relation till Jan Guillou.