Jag har just varit på Sollentuna bio och sett Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär ”Palme”. Visst är den bra, men jag har lite svårt att hänga med när Dagens Nyheters recensent kallar den ”hänförande” och ger den högsta betyg. Riktigt så bra är den inte i mina ögon.

Låt mig först säga att jag tidigt kom att beundra politikern Olof Palme, av ungefär samma skäl som jag i min ungdom fascinerades av John F. Kennedy. Drivet. Dynamiken. Men kanske framför allt det visionära – politiken var något mer än sifferexercis. Och så en solidaritet som var både färgblind och gränslös.

Ja, och så retoriken. Jag har alltid uppskattat goda talare, språkbehandlare som ligger en bra bit över genomsnittet. Och låg verkligen Olof Palme. Hans ord gav visionerna vingar som lyfte. Att en del av dessa högtflygande farkoster senare kraschlandade i verklighetens oländiga terräng är en annan sak.

Filmen ”Palme”, då. Den tillför i sak inget nytt till bilden av en politiker med ovanlig förmåga att på samma gång väcka förtjusning och förargelse. Hans begåvning beundrades – och provocerade. Hans bakgrund i överklassmiljö upphörde aldrig att väcka frågor om äktheten i hans socialdemokratiska övertygelse. Allt det där visste vi förut. Liksom att han mot slutet av sin politiska bana blev trött och sliten och gav intrycket att vilja fly det inrikespolitiska grovarbetet.

Det nya består mest i pittoreska filmsnuttar och bilder av mer privat karaktär, som filmmakarna grävt fram ur gömmorna. Men någon ny bild i övergripande mening ger de inte av Olof Palme, inte heller någon ny faktakunskap som känns väsentlig.

Jag lärde mig betydligt mycket mer vid läsningen av Henrik Berggrens ”Underbara dagar framför oss”. Gedigen kunskap i elegant språklig förpackning. Den boken skulle jag rent av kunna kalla ”hänförande”.

Nå, ta nu inte dessa om en avrådan från att se Nycanders och Lindströms film ”Palme”. Den är absolut sevärd. Dessutom, repetition sägs vara kunskapens moder. Och för mycket kunskap om vår egen historia lär vi aldrig få.