Natten mellan söndag och måndag såg jag uppgiften på nätet. Oswaldo Payá, Kubas ledande kämpe för en fredlig demokratisk utveckling, har omkommit i en bilkrasch. Också en annan av Kubas ledande demokratiförespråkare, Harold Cepero, dog i olyckan. Med i bilen var KDU:s ordförande Aron Modig, som skadades, men enligt uppgift är utom all fara. Det ska bli mycket intressant att få ytterligare information om hur olyckan gick till – vissa uppgifter på nätet talar om en framprovocerad krasch där en annan bil är inblandad.

Oswaldo Payás död är ett oerhört hårt slag mot Kubas demokratirörelse. Han var det samlande namnet. Han var initiativtagaren och den drivande kraften bakom Valeraprojektet, som drog igång 1999. Syftet var att i dialogens tecken och med landets egen konstitution som utgångspunkt driva fram viktiga demokratiska förändringar. Trots hårt motstånd lyckades den enade demokratirörelsen få drygt 11 000 namn under kravet på lagstiftning som garanterar organisations- yttrande- och pressfrihet, samt frigivning av politiska fångar. Enligt konstitutionen behövs 10 000 namn under ett lagförslag för att Nationalförsamlingen ska ta upp det till diskussion. Men den diktatoriska regimen bemötte Valeraprojektet med tystnad.

Det gjorde inte omvärlden. Oswaldo Payá kunde den 17 december 2002 ta emot Sacharovpriset, utdelat av EU:s parlament, för sin kamp för mänskliga rättigheter. Några dagar tidigare bildades ”Skandinaviska kommittén Nobelpriset till Payá”, där jag själv satt ordförande. Vårt uppdrag var att lobba för att den kubanske frihetskämpen även skulle få Nobels fredspris. Han blev också nominerad till detta, dock utan att erhålla priset.

Jag hade då i flera år varit starkt engagerad i Kubafrågan. När jag tillsammans med ett par andra svenska journalister år 2000 besökte oberoende kolleger i Havanna blev vi haffade av Fidel Castros säkerhetspolis, låstes in och förhördes i två och ett halvt dygn. Sedan blev vi utvisade ur landet.

Jag minns med värme ett av Oswaldo Payás besök i Sverige, då vi från kommittén kunde träffa honom och diskutera den fredliga demokratiska utvecklingen på Kuba. Jag minns också med respekt och beundran besök hos demokratirörelsen i landet, när jag satt och lyssnade till långa diskussioner om formuleringar i ett brev man skulle skicka till regeringen. Man vägde varje ord på guldvåg. Man betonade sin vilja till fredlig dialog. Men några svar på den sortens brev fick man aldrig.

Och ännu slår Kubas regim dövörat till när demokratins vänner höjer sin röst och kräver mänskliga rättigheter och friheter vi i Sverige tar för givna. Nu har demokratirörelsens främsta röst tystnat. Det är en stor förlust för Kubas folk, men också för demokratins vänner runt om i världen. Den troende katoliken Oswaldo Payá var en modig man som synat Kubas fängelser inifrån men vägrade ge upp kampen för sitt folks frihet. Det är ett exempel som manar oss alla till efterföljd.