På måndag, den 2 juli, börjar förhandlingarna vid FN i New York om en global reglering av vapenhandeln. En handeln som märkligt nog är mindre reglerad än handeln med bananer, trots att omkring 2 000 människor dör varje dag som följd av väpnad våld. Lägg till det alla som tvingas till flykt från sina hem och våldtas och skadas i samband med väpnade konflikter. Då kanske vi fattar att det som händer i New York dessa julidagar rent av är viktigare än semestervädret i Sverige.

När den rika världen ger bistånd åt utvecklingsländerna och samtidigt exporterar vapen åt dessa länder, så motverkas på ett groteskt sätt biståndets syfte. Man kör helt enkelt en gevärspipa i utvecklingens hjul. Detta för egen kortsiktig ekonomisk vinning.

Importerade vapen som gav bränsle åt konflikter i Afrika beräknades 2007 kosta berörda länder minst 18 miljarder USA-dollar årligen, skriver The Economist i sitt senaste nummer. Det som ges i bistånd tas hem i vapenhandeln.

Girigheten tycks ha en direkt förlamande verkan på förnuftet. Eller är omsorgen om världens fattiga bara politisk teater på den offentliga scenen, medan tankarna vandrar helt andra vägar bakom kulisserna?

Arms Trade Treaty, ATT, är ett initativ som togs av Nobels fredspristagare och organisationer inom det civila samhället. Bättre kontroll av den internationella vapenhandeln är målet. På önskelistan står stopp för vapenexport till länder där mänskliga rättigheter kränks, där vapen kan bli ett allvarligt hot mot fattigdomsbekämpningen, och där de kan användas till terrorism.

Det stora problemet är förstås att det vid förhandlingsbordet sitter länder med en mycket omfattande vapenexport. Kommer de att värna sin ekonomi även om det kostar massor av liv och lidande och hindrar fattiga länders utveckling? Det är frågan.

Jag hoppas att förnuftet och empatin, som här går hand i hand, får sista ordet under dessa viktiga dagar i New York.