Strävan att erövra, kontrollera och exploatera mark och människor utanför den egna nationens territorium går som en röd tråd genom kolonialismens historia.

 Rätten för den starke att sätta sin stövel på den svages nacke tas för given. Friheten för den starke att bestämma spelreglerna likaså.

Den som tror att kolonialismen är en avslutad historia måste nog tänka om. Presidenterna Vladimir Putin och Donald Trump uppträder på världsarenan som brutala koloniala herrar. Putin gör allt vad han kan för att underkuva en grannstat. Och Trump har nyligen demonstrerat sin ohämmade lust att förnedra och sparka på den som redan ligger, plus att han gärna vill lägga under sig och exploatera territorier utanför USA. 

När jag ser och hör dem i aktion går mina tankar till kung Leopold II av Belgien (1835-1909), arketypen för en kolonialherre. 

Den belgiske kungen såg kolonier som en fantastisk inkomstkälla och något som gav politisk status. Landet regering delade inte hans entusiasm för saken, men Leopold II var som besatt av tanken. Rustad med ett stort arv gjorde han privata försök att köpa lämpliga landområden. Det gick inget vidare. 

Men historien spelade honom i händerna. Den 28 november 1884 samlades representanter från 14 europeiska länder till en konferens i Berlin, där man skulle diskutera Afrikas framtid. Sammankallande var Tysklands rikskansler Otto von Bismarck. Någon afrikansk representant var förstås inte närvarande. 

Ända sedan 1500-talet hade Portugal, Frankrike, Spanien, England och Nederländerna skeppat eftertraktade varor från Afrikas västkust. Tyger, glaspärlor, vapen och brännvin byttes mot elfenben och slavar. 

Med tiden växte motståndet mot slavhandeln, som i början av 1800-talet förbjöds i de flesta europeiska länder. Men förutom arbetskraften fanns det värdefulla naturresurser som lockade i det inre av Afrika. 

När upptäcktsresanden som David Livingstone och Henry Morton Stanley kartlagt vattenvägarna in mot Afrikas hjärta började politiska ledare i Europa att frukta en kapplöpning, som kunde leda till konflikt mellan kolonialmakterna. Det behövdes avtal som garanterade fri handel. I den kommersiella väven planerades också idealistiska inslag, som ambitionen att sprida kristen civilisation och kamp mot arabiska slavhandlare. 

När den tre månader långa konferensen i Berlin avslutades låg hela det väldiga Kongo-bäckenet, i stort sett det som är nuvarande Kongo-Kinshasa, i händerna på Belgiens kung Leopold II. Privat, alltså, inte som en belgisk koloni. 

Han var ledare för en ung och tämligen bräcklig nation och sågs som en ofarlig maktspelare. Under täckmantel av sin skapelse Internationella Kongosällskapet, som lovade att främja fri handel och kristen humanism och att bekämpa arabiska slavhandlare, blev han suverän härskare över ett område som var cirka 75 gånger så stort som Belgien. 

Av den fria handeln blev intet. Fristaten Kongo blev en brutal terrorstat där befolkningen sattes i tvångsarbete för att skörda rågummi, en tillgång som industrialiseringen ropade efter. Det var en lönsam affär för den belgiske kungen, men drev flera miljoner kongoleser i döden.

Leopold II:s privatliv var skandalöst och styrdes av ruttna värderingar. Vid statsbesök i andra länders huvudstäder ingick ofta bordellrundor i de kungliga aktiviteterna. 

Han ljög och samlade på hög. Gick över lik för att bli rik. Byggde grandiosa monument över sig själv – många av dem kan beskådas i Bryssel. Han viftade med den kristna civilisationen flagga men stod så långt ifrån bergspredikans värderingar som det var möjligt. 

Det finns skillnader mellan kolonialherrar i olika tidevarv, men också stora likheter..

Trumps privatliv är ingen snygg historia. Hans kvinnosyn är ungefär lika rutten som Leopold II:s. Han vill gärna utöka USA:s territorium. Vill ingen sälja så finns ju militära medel. Han nekar Ukraina hjälp när landets president Zelenskyj vägrar att kräla i stoftet iförd kostym och bejakar alla Trumps orimliga krav. Stöveln på den svages nacke. 

Vi vet hur det slutade för Leopol II. Hans illgärningar blev till sist för mycket för omvärlden. Han dog som en av världens rikaste män sedan han tvingats överlämna Kongo till den belgiska staten – dock brände han först det arkiv där hans illgärningar kunde spåras. 

Det tragiska är att spåren i form av såren inte försvunnit. Det koloniala tänkandet lever kvar. Jakten på mineraler som ska möjliggöra den gröna omställning vi samfällt hyllar kostar just nu liv i östra Kongo-Kinshasa och driver miljoner på flykt i Kivuprovinserna. Fredspristagaren Denis Mukwege höjer gång på gång sin varnande röst, men vem lyssnar? Vad gör det internationella samfundet?

Vad som blir den långsiktiga följden av de nuvarande kolonialherrarna Vladimir Putins och Donad Trumps ohämmade framfart som föröder människoliv och bryter ned demokratiska strukturer vet vi inte. Men att frukten av deras gärningar inte blir god, det lär oss historien.