Europas kris är vårt eget fel, inte bankernas eller politikernas. Krisens grund är vår kostnadskrävande och skuldackumulerande livsstil. Fast det vill vi inte se, hävdar Richard Swartz i en tänkvärd kolumn i Dagens Nyheter. 

Till morgonkaffet en grå lördagsmorgon läser jag två texter på samma tema.

The Economist skriver i en ledare att det håller på att gå åt skogen med euron (vilket inte är någon originell prognos). Och att det egentligen är den tyska förbundskanslern Angela Merkels fel om det blir så. Hon bromsar för mycket och gasar för lite, anser The Economist, om jag förstår saken rätt. Vägen ut ur krisen heter tillväxt, inte återhållsamhet.

Hos Dagens Nyheters kolumnist hittar jag ett helt annat anslag. Richard Swartz tycker att vi ska sluta peka finger. Den europeiska krisen är ett faktum som ingen kan förneka. Men jakten på syndabockar leder oss fel, menar han. Vi skyller på politiker och banker och finansiella strukturer därför att vi inte vågar se oss själva i spegeln och erkänna, att vi länge levt över våra tillgångar. Och fortsätter att göra det.

Swartz skriver att krisen ”är i grunden ingenting annat än en kris för själva vår livsstil. Det är den som skapat denna största av alla bubblor, den livsstilsbubbla som nu hotar att spricka.”

Det vet politikerna, menar Swartz. Men ingen vågar säga det. För vem röstar på en politiker som går ut med budskapet att nu måste vi hejda oss. Vi har faktiskt inte råd att leva som vi gör.

Jag är ingen nationalekonom. Min kunskap om ekonomiska teorier är begränsad, även om jag med intresse läser artiklar i ämnet. Men i Richard Swartz artikel hittar jag ett anslag som stämmer väl med den gnutta sunt förnuft jag tror mig besitta.

Den som är satt i skuld är inte fri. Den nation som lånar och lånar och lånar för att hålla illusionen om välståndet vid liv hamnar snart i händerna på långivarna och minskar därmed det nationella oberoendet. Så är det också med oss som privatpersoner: om vi lånar och lånar och lånar till vår konsumtion så krymper vår frihet successivt. (Har jag fel tar jag gärna emot rättelse, men rättelsen bör vara väl underbyggd så att den kan övertyga mig.)

Men Sveriges ekonomi är ju stabil? Det verkar så, ja. Men faktum är att vårt skuldberg är av ungefär samma storlek som Greklands. Det är bara fördelningen som skiljer. I Sverige är den offentliga skulden liten medan den privata delen av skuldberget är stor. I Grekland är det tvärt om: företag och individer är långt mindre skuldsatta än staten. Vad som är bra och dåligt i det sammanhanget vet jag inte säkert, jag tror bara att vi inte har så mycket att yvas över.

Kan vi fortsätta att leva med vår livsstilsbubbla? Richard Swartz ställer frågan. Och svarar: ”Så kan man leva. Ett tag. Men inte i längden.”

Visst kan vi blunda för, och därmed förneka, att kejsaren är naken. Till sist börjar han ändå frysa om rumpan.