Ett gammalt talesätt säger att ”ensam är stark”. Det är inte sant. Människan är en social varelse, skapad för gemenskap. Stark blir hon tillsammans med andra.
Visst har vi ibland behov av ensamhet, av att ställa oss lite vid sidan av bruset. Men att förbli där, i ensamheten, är inte hälsosamt.
I dagarna matar medierna oss med uppgifter om den man i Örebro som blodigt och brutalt ändade livet för tio medmänniskor. Han tycks ha isolerat sig från omvärlden. Grannarna har sett honom som en skugga, om de sett honom alls. De visste nästan ingenting om honom.
Det var en ensamhet som säkert hade många bottnar och komplexa orsaker. Om dem vet jag väldigt lite och avstår därför från spekulationer. Jag kan bara säga att hans ensamma liv fick ett slut, där ordet tragiskt egentligen är alldeles för svagt.
Ensamheten blev inte hans styrka utan hans undergång.
De här raderna skrivit jag efter ett par dagar med styrelsemöten inom RPG, Riksförbundet pensionärsgemenskap. Det är en organisation som bygger på kristen grund och verkar för de äldres rätt till ett värdigt liv. Därför är ”gemenskap” ett nyckelbegrepp i alla styrdokument. Och i praktiken.
Runt om i landet finns 122 lokala RPG-föreningar som arrangerar utflykter och resor och erbjuder intressanta program. Det är ett sätt att bryta den ensamhet och isolering som äldre människor lätt drabbas av – och ibland knäcks av.
Men minst lika viktigt är att RPG har representanter som regelbundet möter folk från regering, regioner och kommuner samt myndigheter som Socialstyrelsen. Det är möten där viktiga äldrefrågor diskuteras – och där RPG kan vara kyrkornas röst utanför församlingsvåningarnas kaffedoftande trygghet.
Det kallas opinionsbildning. Det påverkar makthavarnas beslut. Det är en viktigt arbete.
Tillsammans kan vi påverka samhället i en god riktning där allas människovärde beaktas oavsett ålder, kön och etnisk tillhörighet. Ett samhälle där ett värdigt liv är möjligt, från vaggan till graven.
Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra skillnad.
RSS – inlägg
Jag tycker att det var en fin minnesgudstjänst. men minnesstunden något präglad av sekulär beröringsförsiktighet. Gudstjänstens avslutningspsalm hade fyllt sin funktion även på torget.