Så ont det gör. Så fruktansvärt ont. En vacker stad mitt i ett vackert land, en stad med en å och ett slott som ligger vid ån. En stad med en stolt historia och ljus framtid. Och så detta fullständigt meningslösa våldsdåd som krossar så många drömmar och sliter sönder så många kärleksfulla band mellan människor.
Elva döda. Kanske blir det fler.
I juni blir det 59 år sedan vi gifte oss i Örebro, hustrun och jag. Vi bodde där en kort period av vårt gemensamma liv. Då var vi unga. I somras var vi där på nytt som pensionärer under RPG:s riksstämma. Det kändes bra att se och minnas. Vi gjorde det med tacksamhet.
Vi räknar oss förstås inte som örebroare, men det känns som vi alla bor i Örebro just nu. Delar sorgen. Delar smärtan. Delar oron för framtiden.
Det är väl som det ska vara, att vi delar både sorgen och smärtan och oron, för den börda man delar blir alltid lite lättare.
Men jag reflekterar också i dessa dagar över den reaktion jag hört och hör från flera håll: Detta trodde jag inte kunde hända här. I Örebro. I Sverige.
Den reaktionen är fullständigt begriplig. Samtidigt säger den något om den priviligierade tillvaro som är vår.
Under de tre år som Rysslands invasionskrig i Ukraina pågått har kanske en halv miljon människor dödats. Civila och soldater, alla inräknade. Beräkningen är grov, exakta siffror finns inte, men ingen kan betvivla att det kriget skördar oerhört många liv och krossar drömmar i en omfattning som inte går att beskriva.
I Kongo-Kinshasa har rebellgruppen M23 nyss erövrat Goma, provinsen Nordkivus huvudstad. Sedan rebellernas offensiv startade den 26 januari har över 770 människor dödats och nästan 3 000 har skadats i och runt staden, rapporterar nyhetsmedier den 5 februari.
Vad vill jag säga med det? Att det som nu hänt i Örebro inte är så mycket att orda om?
Nej, det vill jag absolut inte säga. Det som hänt där är en oerhörd tragedi.
Men det jag vill säga är att Sverige fortfarande är ett bra land att leva i, trots det som nu hänt. Låt oss inte glömma det.
Och jag vill säga att vi måste göra allt vi kan för att det ska förbli så. Och vi måste tro att det går. För om vi förlorar hoppet, då förlorar vi snart allt.
RSS – inlägg
Tack Birger. Du sammanfattar med Din journalistiska känsla vad vi alla just nu känner. Vi hade årshögtid i vår lokala RPG-förening (Alebygden) idag med inledning av komminister Georg Walser, som också i ett varmt anförande erinrade om den sorg vi nyss drabbats av och som vi i gemenskap får dela.