Ljuda tills läskoden knäcks. Traggla fakta. Repetera tills baskunskaperna sitter där. 

Det funkar! Heureka! ropar en del skoldebattörer. Som om de funnit på en ny metod.

Jag började skolan 1950. Då hade jag redan lärt mig läsa, troligen tack vare äldre syskon och Västerbottens-Kuriren. Min ömma moder påstod att jag lärde mig läsa genom att stå på alla fyra över tidningen, utbredd på köksgolvet. Men man vet ju hur ömma mödrar är, så jag är inte helt säker på att hennes minnesbild stämmer. 

Däremot är jag helt säker på att det var så det gick till i byskolan i Kraddsele. Barnen ljudade tills de kunde läsa orden. Multiplikationstabeller och psalmversarna tragglades tills de satt där. Till stor del med hjälp av repetitioner – i skolan, och i läxläsningen hemma vid köksbordet.

Länge har det larmats om hur läskunnigheten i Sverige sjunker. Detta till den grad att en del studenter på universitetsnivå har svårt att ta sig igenom böcker. Klart det blir panik. Var finns boten?

Jo, tror många nu, den finns att hämta i metoder som tidigare förkastats. På 90-talet skulle lärarna ta ett steg bakåt och agera som handledare och stöd, medan eleverna utbildade sig själva. Ungefär så. 

Nu är det tydligen dags att kasta den idén i papperskorgen. 

Själv tror jag inte att allt var bättre förr. Jag tror inte hellre att allt är bättre nu. Jag tror vi borde lära oss – med vilken metod som helst – att ta vara på det goda från förr och vara öppna för det goda som finns i dag. Och inte ständigt pendla mellan ytterligheterna, som om sanningen alltid fanns i något av dikena och aldrig mitt på vägen. 

När det gäller att lära sig läsa genom att ljuda och plugga tills multiplikationstabellen sitter där är jag dock benägen att del nyupptäckarnas glädje. Heureka, det funkar! 

Och nöt gärna in och annan psalmvers också; många av dem lär oss mycket om hur liv ska levas. Förutom att de är god litteratur.