Jag kom på sladden, som det heter. Mina tre syskon var betydligt äldre. Två av dem, Gunnar och Nanna, var närmast i ålder. De var uppfinningsrika och utsatte mig för diverse experiment. Nanna minns jag faktiskt som en sorts kvinnlig Emil. Hon gillade hyss. 

En dag när jag kunde vara 9-10 år besökte vi potatislandet, som låg i skogen ett par kilometer från hemmet i södra Lappland. 

När vi skulle gå hem sa mina syskon till mig: 

– Du kan inte gå hem och blunda. 

Jag antog snabbt uppmaningen, på ett villkor som vi var överens om. De skulle gå före mig, och jag skulle följa efter med hjälp av hörseln. 

Det gick ganska bra, även om jag ibland snubblade över trädrötter som korsade stigen.

 Men mina storasyskon hade en plan. 

Nära hemmet fanns en stor grop där man hämtat fyllning när landsvägen mellan Sorsele och Ammarnäs byggdes. Den var närmast ett vattenfyllt dike.  

När vi närmade oss hemmet avvek Gunnar och Nanna från stigen, smög snabbt runt gropen och trampade sedan ordentligt på några torra kvistar. Jag gick på ljudet och stöp i vatten. 

Nå, mina syskon var inte grymmare än att de hjälpte mig upp på torra land. Deras mål var nått och de skrattade hjärtligt åt sin i dubbel bemärkelse dyngsura lillebror. 

Något lärde jag mig av händelsen. Nämligen att man inte ska lita på allt man hör, och man ska välja väg genom livet med öppna ögon. I synnerhet ska man stå emot provokationer som kan ha dolda syften.

Många år efteråt är jag inte längre dygnsur utan tacksam till mina äldre syskon, som lärde mig denna läxa, och som nu gått före till en bättre värld.