Hon är en urkraft. En bulldozer som inte låter sig stoppas. Orädd. Full av idéer.

– Varför blir du inte politiker, sa jag till Juvy Gumal-in, när hon åt middag här hemma hos oss i Sollentuna i onsdags?

Hon skrattade och skakade på huvudet. Hon har hittat sin livsuppgift och ett sätt att förändra världen med det civila samhället som plattform.

– Och för att bli en politiker med inflytande i Filippinerna behöver jag en massa pengar. Det har jag inte.

Första gången jag träffade Juvy var i augusti 2009, då jag tillsammans med ett team från PMU (Pingstmissionens biståndsorganisation) kom till Manilla. Roger Svanell och jag skulle göra en film om ett spännande projekt på den filippinska ön Mindoro, där minoritetsfolket mangyanerna bor uppe i bergen.

De saknade medborgarskap i sitt eget land. Det innebar att deras barn inte fick gå i skola, och de vuxna inte fick rösta. Dessa människor hade inte makt över sina egna liv, för att uttrycka det kort.

PMU stödde ett projekt, som drev den här frågan. Juvy ledde projektet. Kämpade oförtröttligt med myndigheterna för att minoritetsfolket också i praktiken skulle få de rättigheter som lagen tillerkänner dem.

Rogers och min film fick titeln ”Den stora dagen” (du hittar den här:

www.pmu.se/viewNavMenu.do?menuID=305).

Vi följde en familj med många barn som äntligen fick registrera sig, tillsammans med många andra. Det var en stor dag när mangyanerna köade för att få det papper som gav barnen rätt att gå i skola och de vuxna rätt att rösta, ta körtkort, äga land, och så vidare.

Myndighetsrepresentanter började krångla med ”vår” familj, men det skulle de inte ha gjort. Då gick Juvy igång. Hon gick till rätta med borgmästaren som inför den närgångna kameran nervöst torkade svetten ur pannan och till sist gav sitt medgivande. Porten mot framtiden öppnades för den fattiga familjen.

Och nu satt Juvy hemma i vår soffa och berätta hur hon använt filmen ”Den stora dagen” (som också översattes till engelska) i alla möjliga sammahang. Bland annat i kongressen.

– Jag brukar visa den för politiker och beslutsfattare. Sen säger jag bara: Och vad tänker ni göra åt alla de människor i vårt land som inte är registrerade?

Nästa år kommer en lag som ska göra registrering av minoritetsfolken obligatorisk. En stor seger, säger Juvy. En mycket stor seger.

Hon har varit i Sverige för att besöka sina samarbetspartner här, och för att delta i en Sidakurs. Nu återvänder hon till Filippierna och fortsätter kampen för minoritetsfolken.

Det känndes som en stor heder att få ha Juvy i vårt hem några timmar en vanlig vardagkväll. En dag hoppas jag få återvända till Mindoro och mangyanerna, för den resan var nog en av de mest intressanta jag gjort.

Och då tänker jag inte bara på bergsklättringen i fuktig hetta som blev det ultimata hjärttestet för min del. Jag tänker framför allt på de underbara människor jag mötte där uppe, de som inte låtit sig knäckas av fattigdomen utan kämpar för en bättre framtid. Framför allt för barnens skull. För att de ska få ett bättre liv än föräldrarna.

Det får de nu. Mycket tack vare människor som Juvy Gumal-in.