Detta skriver jag nyårsaftonen 2024, ett år som på goda grunder råkat i vanrykte. 2025 blir bättre. Kanske, säger Tomas Sjödin i sitt vinterprat i Sveriges radio. Det sändes den 25 december, jag lyssnade på programmet först i dag.
I ordet kanske lägger han, med hjälp av särskrivning, hopp. Det kan ske.
Tänkvärt. Men, det ska erkännas, jag har mina tvivel angående 2025, även om jag förstås önskar allt och alla ett gott nytt år.
Nyårsaftonen reflekterar vi gärna över tidens obönhörliga gång. Så fort den går – åtminstone för oss som befinner oss i livets sista tredjedel. Kan den stoppas, månne? Eller bromsas, åtminstone?
Nej. Men den kan hackas sönder i småbitar i ett uppskruvat tempo, en utveckling som kan sluta riktigt illa. Också det kan ske.
Om detta skriver författaren Anita Goldman insiktsfullt i DN denna nyårsafton.
Det är inte bara världen som blivit våldsammare – exemplen har blivit vårt dagliga mediebröd – också tiden har blivit det, menar hon. Och då syftar Goldman på den ständigt pågående accelerationen, detta att allt ska gå fortare och fortare, att tempot ska vara våldsamt svindlande. Inte underligt att stress blivit en folksjukdom.
Hon citerar den tyske sociologen Hartmut Rosa, som skriver: ”Det senmoderna subjektets livssituation är som att befinna sig på ett halt, bakåtsluttande plan: tillvaron går ut på att hela tiden vara i rörelse för att inte bli ohjälpligt efter.”
I Goldmans kulturartikel läser jag om forskare i Norge som registrerat att talhastigheten ökat med 50 procent sedan andra världskriget. De senaste 20 åren har har vår koncentrationsförmåga minskat från 2,5 minuter till 40 sekunder; längre klarar inte dagens människor att fokusera på en sak. Och allt fler lyssnar på ljudböcker och poddar och ser klipp på youtube i förhöjd hastighet.
Går det att hejda denna utveckling, som egentligen inte är utveckling utan borde kallas något annat?
Kanske. Kan ske. Det finns tecken i tiden. Ett sådant tycker jag faktiskt Tomas Sjödin själv är; i år vinterpratade han för åttonde gången, framröstad av radiolyssnarna.
Vadan denna popularitet? Ja, inte beror det på att han är en snabbpratare direkt. Eller att han hackar upp sitt ämne i 40-sekunders bitar. Eller att han surfar på ytan och undviker djup.
Årets vinterprat signerat Sjödin handlade om de långa tidslinjerna. Om tålamodets frukt. Om hoppet som bor i ett ödmjukt kanske. Och detta är alltså vad Sveriges Radios lyssnare gärna vill höra. Det är väl ändå – hoppfullt.
Jag måste återvända till Anita Goldman. I sin artikel citerar hon den amerikanske professorn Jacob Needleman, som i sin bok Time and the Soul skriver: ”Vårt förhållande till tiden är på det djupaste planet vårt förhållande till oss själva och till meningen med våra liv. Den djupaste roten till vårt moderna tidsproblem är varken teknologiskt, sociologiskt, ekonomiskt, eller psykologiskt. Det är metafysiskt, det är frågan om meningen med mänskligt liv.”
Ta det lugnt, manar Goldman, och avslutar sin artikel med det tredje budet:
”Tänk på vilodagen så att du helgar den.”
Det, mina damer och herrar, är att använda tiden väl.
RSS – inlägg
Kära Birger. Du träffar plet. Så sant. Vi gamla hinnar inte med i taleströmmen. Så ta det lungt vännar, så vi alla fatter vad som sögs.
Hälsningar från Preben Ågren i Danmark