När jag läste i tidningen att Göran Rosenberg skulle signerat sin senaste bok ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” i en bokhandel på Östermalm drog jag dit. Jag köpte boken, fick den signerad, och vi hann byta några ord om en tidigare mejlväxling innan kön tryckte på alltför mycket.

Nu har jag läst boken. Det var inte så bra som jag förväntade mig. Den var bättre.

Vad är det då jag läst? En roman? En barndomsskildring? En dokumentation av Förintelsens följder?

Allt detta, och lite till. Etiketten spelar ingen roll. Jag har läst en gripande bok, ett stycke suverän journalistik som samtidigt är förstklassig litteratur. En berättelse som genom sin på en gång sakliga och känsloladdade dialog mellan författarjaget och ett inte längre existerande du, den döde fadern, ruskar om mig.

Just kombinationen noggrann dokumentation av ett stycke mörk släkthistoria och starka personliga känslor gör boken textraordinär.

Göran Rosenberg har rest i sin fars fotspår, från koncentrationslägret Auschwitz där nazisterna tog livet av 1,1 miljoner människor, av vilka 90 procent var judar, till svenska orter, varav Södertälje blev slutstation. Dawid Rozenberg undkom med livet i behåll, liksom Hala Staw, kvinnan som skulle bli hans hustru och författarens mor.

Okända och kända namn drar förbi, hållplatser på väg mot en okänd framtid. Varje stickspår och varje sträcka kan inte dokumenteras i detalj, men med den professionella journalistens noggrannhet har Göran Rosenberg ändå lyckats rita en användbar karta över färden som leder först Dawid och sedan Hala till Sverige, och till Södertälje.

Där får Dawid Rozenberg, som snart kommer att stava sitt namn David Rosenberg, arbete som montör. Hans hustru får också jobb. Där snurrar alla hjul i oförstörda fabriker medan stora delar av Europa ligger i ruiner och ropar på svenska produkter. 50-talet kommer med obändig optimism, folkhemmet byggs, planer vävs, även den lilla familjen Rosenberg – far, mor, son och dotter – finner sin plats i framtidsdrömmen.

Och ändå inte. För David Rosenberg blir lastbilsfabriken snart ett fängelse, han vill ha vidare horisonter, han söker utvägar men finner inga.

Han nekas den tyska statens ersättning åt överlevande från koncentrationslägren, den ersättning som utgår för yttre skador men bortser från inre Den traumatiserade montören håller skenet uppe så länge som möjligt, men äts till sist upp inifrån av… Ja, av vad?

Det finns inga enkla svar. Det finns inga tydliga svar. Många av de överlevande gör som han – tar sina liv. Göran Rosenberg söker bland minnesbilder och dokument, han gör litteratur av pusslet som läggs, men inte ens han kan måla en entydig bild.

Svensk psykivård kan inte rädda mannen som på sin väg från Auschwitz gjort ett kort uppehåll i Södertälje. På sin flykt från döden återvänder han till döden. Frivilligt, därför att livet blir en alltför tung börda att bära.

Göran Rosenbergs bok om sin egen barndom och uppväxt och sin fars livsväg är ett mästerstycke. Vemodigt och vackert ger berättelsen inblickar och insikter – inte genom att förenkla, utan genom att problematisera. Och då handlar det inte enbart om det David Rosenberg flydde från, utan också det han flydde till. Hur mycket gnisslade egentligen gångjärnen på den svenska folkhemsdörren när främlingen med det tunga bagaget klev in över tröskeln?