Inför en rejäl trängselskatt på det politiska mittfältet, och Sverige kan utan problem finansiera skola, vård och omsorg. Där är nämligen partitrafiken tätare än någonsin.

Fredrik Reinfeldt har lett moderaternas marsch från högerkantens glesbygd mot det tätbefolkade mittens rike. Med framgång, om ett partis framgång ska räknas i antalet röster, och hur ska den annars mätas.

Håkan Juholt vinglade omkring en stund på vänsterkanten, bejublad av de ideologiska övervintrarna med rötterna i 60-talet och 70-talet. Sedan bar det utför, ned i diket, i sällskap med opinionssiffrorna.

Och nu gör Håkan Löfven en Reinfeldt och tar ut kursen mot mitten, fast från andra hållet. En viss otydlighet prioriteras eftersom politiken ständigt ska förnyas. Politik är en process, sägs det från båda de stora partierna, vi är på väg. Väljarnas roll blir att vänta och se hur politikerna avläser stämningar i tiden som sedan ska omvandlas till politik, fast försiktigt, eftersom nya stämningar hela tiden uppstår och kräver anpassning av den politiska kursen.

Eller hur man nu resonerar.

Jag är inte mycket för extremister. Varken på högerkanten eller vänsterkanten. Så vad gnäller jag för?

Det jag efterlyser är bara en smula ideologisk övertygelse och fasthet och lite mindre vänta och se vart vinden tar vägen. Nu står partirepresentanterna där om ett gäng skidskyttar med fingret på avtryckaren och blicken på vimplarna som berättar hur det blåser.

Ett politiskt parti bildas utifrån en idé som ger profil åt partiets politik. Om den profilen ständigt slipas ned och slipas om beroende på trender i tiden då slipas också skälen för partiets existens bort.

Kanske det räcker med ett opinionsinstitut som ständigt mäter väljarnas preferenser och levererar resultatet till en färglös regering vars uppgift är att verkställa önskemålen, i mån av resurser.

Fast vi behöver kanske partierna för att få in trängselskatten i mittens rike och därmed skapa nödvändiga resurser.