Vi glömmer lätt att afrikanska konflikter ofta har sin bakgrund i en historisk europeisk nonchalans. Under en period på tjugo är delade de vita kolonialmakterna upp den rika kontinenten mellan sig med raska snitt. De sår man skapade blöder fortfarande.

Just nu drar det ihop sig till ännu ett afrikanskt krig. För nio månader sedan skapades en ny stat i denna världsdel, när Sydsudan skildes från Sudan. Nu drar man samman trupper på båda sidor om den oklara gränsen, där oljan ger bränsle åt en gammal konflikt med ett komplicerat rotsystem.

”Illa dragna imperialistiska gränser som skar tvärs över stammar eller på ett olyckligt sätt slog ihop alltför många skilda folk har skapat mycket våld i Afrika”, heter det i en artikel i The Economist om denna konflikt.

Uppdelningen av Afrika inleddes omkring 1880 och var i stort sett fullbordad när det nya seklet bröt in. Då hade de europeiska stormakterna styckat upp Afrika sig emellan. I boken ”Söndra och härska” skriver författaren Henk Wesseling: ”De mest chockerande med uppdelningen av Afrika är kanske inte vad man gjorde, utan lättsinnet med vilket man gjorde det.”

Det är milt uttryckt. Ordet ”lättsinne” skulle här lätt kunna bytas ut mot ”hänsynslöshet” utan att man gjorde våld på sanningen.

Jag besökte södra Sudan för ett par år sedan, alltså drygt ett år före självständigheten. Överallt mötte jag en stark längtan efter att slippa styret i norr.  Det var inte svårt att förstå.

Skilsmässan har dock inte gjort slut på konflikten. Båda sidor vill gärna få vårdnaden om oljefältens rikedomar. Men i bakgrunden ser jag en annan konfliktorsak. Jag ser de europeiska makthavarna lutade över kartor, utbredda över väldiga skrivbord under glansfulla konferenser. De diskuterar och ritar sina streck utan att bekymra sig om något annat än rikedomar som ska fördelas.

Människorna? Afrikanerna? Ja, vart tog de vägen i konferensrummens dimmor av tobaksrök och doften av fin konjak?