Människorättskämpen Elizardo Sanchez, Kubas kanske mest kända dissident, har fängslats. Igen. Jag läser det i Dagen, och det gör ont. Jag glömmer aldrig mitt möte med denna moraliska gigant i hans hem i Havanna den 26 januari 2000.

Minnesbilderna flödar,men är otydliga. Som tur är har jag kvar mina anteckningar från resan, som påtagligt kom att påverka mitt liv. Helt enkelt därför att jag där och då mötte människor som var beredda till oerhörda personliga uppoffringar i den fredliga kampen för åsiktsfrihet och yttrandefrihet. För demokrati. För mänskliga rättigheter.

Och alla såg de upp till Elizardo Sanchez, som blivit och förblivit deras språkrör, trots att det kostat honom många vidriga år i fängelse.

Vi möttes i hans hem, ett hus där han bodde med sin bror och mor. Hustrun och de två barnen hade flytt till Miami. Castro såg gärna att också Elizardo lämnade landet. Men han vägrade. Han ville inte arbeta för sitt folks frihet på distans. Han ville vara en del av det som hände i Kuba, vad som än hände.

Framför huset fanns ett högt stängsel. Förklaring: Elizardos gamla mamma gillade att sitta på verandan framför huset. Men där utsattes hon för stenkastning från den Castrovänliga mobben, det redskap som brukades för att terrorisera familjen. Därav stängslet.

Ett par månader tidigare hade det Ibero-amerikanska toppmötet hållits i Havanna. En kontroversiell mötesplats, som fick tre statschefer att hoppa av. Men de som kom visade ett för Fidel Castro ohälsosamt intresse för landets dissidenter. Diplomatbilar körde i skytteltrafik och hämtade Elizardo Sanchez till viktiga samtal där också internationell press fanns med. Det retade regimen men gav dissidenternas främsta språkrör en status, som gjorde det svårt för Kubas diktator att just då göra något åt den orädde talesmannen för förtryckta åsikter om demokrati och yttrandefrihet.

Nu satt han framför mig, en man med tyngd i dubbel bemärkelse som aldrig släppte taget om cigarren. I mina anteckningar skriver jag, att han var ”stor, karismatisk, tydlig.” Jag blev lika imponerad över hans mod som av hans ödmjukhet. Han skrädde inte orden om förtrycket, men var samtidigt öppen för dialog med förtryckarna. Hans primära mål var inte att störta en regim utan att förändra livet för kubanerna, göra det friare, göra det bättre. Han ville ha demokrati och mänskliga rättigheter, inte Fidel Castros huvud på ett fat.

Elizardo Sanchez stödde som ung revolutionen. Det var självklart för honom, och för många andra av de gamla dissidenterna. Men, menar han, revolutionen spårade ur, den ledde inte till frihet utan till ett nytt, brutalt förtryck. När han som ung student på en privat fest kritiserade Fidel Castro och hans regering blev han angiven och kastad i fängelse. Det skulle bli fler gånger. När vi möttes i hans hem den 26 januari 2000 hade han suttit bakom galler i sammanlagt fyra år. Långa perioder i totalt mörker, utsatt för psykisk tortyr.

Och så, nu igen, läser jag. Det gör mig ont. Men det minskar inte min respekt för Elizardo Sanchez och alla andra som gör stora uppoffringar för mänskliga rättigheter. Snarare tvärt om.

I augusti 2000 satt jag själv och två andra svenska journalister inlåsta och förhörda av säkerhetspolisen i Havanna under tre dagar och två nätter innan vi utvisades. Detta för våra kontakter med Kubas dissidenter och oberoende journalister. Det kändes nästan löjligt att mötas av ett uppbåd av journalister när jag och mina två svenska journalistkamrater landade på Arlanda.

Vi var inga hjältar. Hjältarna finns kvar i Kuba. En av dem, en av de största, heter Elizardo Sanches.