I somligas öron låter det säkert mossigt att tala om dygder. För nu ska varje individ styras enbart av vad hon eller han anser vara rätt och riktigt och inte av några gemensamma sociala normer. Men jag är helt övertygad om att dygdernas återkomst skulle göra världen betydligt bättre. Då tänker jag främst på två av de klassiska kardinaldygderna: rättrådighet och måttfullhet.

Vi behöver inte rikta blickarna mot någon bananrepublik i fjärran världsdelar för att upptäcka korruption och slöseri med allmänna medel. Det räcker bra att ta en titt på vår egen världsdel, Europa. Och vårt eget land, Sverige.

För några dagar sedan klev den danske EU-parlamentarikern Sören Söndergaard fram och röt till. Han sitter i utskottet för budgetkontroll.  Söndergaard tycker det är tveksamt att EU:s miljömyndighet i Köpenhamn ska beviljas ansvarsfrihet för 2010 års budget. Detta eftersom myndigheten använt 3 miljoner kronor till en utsmyckning av fasaden och gjort vidlyftiga studieresor till Karibien och Medelhavet. Resor arrangerade av organisationen Earth Watch, där chefen för EU:s miljöbyrå sitter i styrelsen.

Söndergard tycker att det är ett förkastligt slöseri med skattebetalarnas medel i ett läge när 25 miljoner människor i EU-länderna går arbetslösa. Svårt att säga emot, anser jag.

Dygderna måttfullhet och rättrådighet hade kunnat sätta stopp för slöseriet, om de varit i bruk.

Nu handlar den här historien om jämförelsevis små pengar. Det finns andra, betydligt allvarligare exempel på hur det slösas med skattebetalarnas pengar i ett Europa, präglat av stora finansiella problem. Då talar vi i många fall om ren och skär korruption.

Regionalstödet, som numera omfattar en tredjedel av EU:s budget och gått om jordbruksstödet i storlek, har blivit svindlarnas särskilda favorit. År 2010 hamnade 7,7 procent av detta stöd fel.

Några mindre roliga berättelser ur stödets historia:

EU-pengar som skulle gå till vandrarhem och gäststugor i den italienska regionen Kalabrien i syfte att locka dit fler turister, blev lyxvillor åt tjänstemän, och fick i en del fall betala häftiga bröllopsfester. Anknytning till maffian misstänks.

I Rumänien avslöjades att 8 miljoner kronor av EU:s regionalstöd gått till privata fester och bröllop. Här bleknar det stora tabberaset i Katthult vid en jämförelse.

Ett holländskt tågbolag fick 6 miljoner kronor för att utbilda arbetslösa till säkerhetspersonal. Det visade sig sedan att tågbolaget hade förfalskat dokument, allt från fakturor till skolbetyg, för att komma åt pengarna.

Och så vidare.

Den här sortens svindleri skulle stranda på dygderna rättrådighet och måttfullhet, om de fick en chans att göra sig gällande. Men nu är det individuella begäret (vilket inte är detsamma som det individuella behovet) bestämmande. Rätt? Fel? Vad saken numera gäller är att inte åka fast. Det är fel.

Dygderna? De tillhör en annan tid. Om inte medeltiden, så i varje fall 1800-talet, eller den tid när kyrka och katekes formade moralen.

Sverige är inte fritt från korruption. Skandaler i Göteborgs kommun och vid bygget av Nationalarenan i Solna är påminnelser om den saken.

Enligt ett uppsatsarbete gjort vid Chalmers i Göteborg kostar så kallade tillgreppsbrott på byggarbetsplatser 1,4 miljarder kronor per år. Där dygden inte rider spärr, och där risken att åka fast är liten, där tycks det vara helt i sin ordning att göra andras egendom till sin.

Om dygden måttfullhet fick en rejäl chans skulle våldsbrotten, som mycket ofta begås av berusade personer, minska drastiskt. Vad skulle inte det betyda för samhällsekonomin? Och för de presumtiva brottsoffren?

Om inte så kallade supportrar hällsde i sig en massa öl inför matcherna skulle förmodligen huliganismen bli ett icke-problem och skattebetalarna slippa betala feta polisräkningar för ordningens upprätthållande. Men lösningen att dra åt alkoholkranarna finns inte med i förslaget från huliganutredaren Björn Eriksson. Måttfullhet? Nej tack.

Dygderna tycks för samhällets höjdare snarast vara ett problem, inte en del av lösningen.

Synd.