Omvärlden undrar med spänning vad den burmesiska oppositionens hjältinna Aung San Suu Kyi ska kunna uträtta när hon tar plats i parlamentet. Blir hon regimens gisslan, eller den frihetens murbräcka som oppositionen hoppas?

I The Guardian läser jag en utomordentligt intressant analys av kolumnisten Madeleine Bunting. Den handlar om hur Aung San Suu Kyi ser på begreppet frihet.  När hon efter en period i husarrest fått frågan hur det känts att bli fri igen, har hennes svar varit: ”I mitt inre har jag alltid varit fri.” Madeleine Bunting skriver:

”För henne är frihet inte bara institutioner, lagar och politiska processer, det är också en fråga om individens inre, kampen att frigöra sig själv från girighet, fruktan och hat och hur dessa krafter styr beteendet. Därför talar hon alltid om en andlig revolution. Du kan inte ha det ena utan det andra, båda är en del av en genomgripande förändring; det individuella och personliga är oupplösligt förbundet med det politiska.”

Det här synen, menar Madeleine Bunting, har sina rötter i det österländska tänkandet, och i buddhismen. Det utmanar det västerländska politiska tänkandet, där frihet och demokrati handlar om strukturer, inte om människohjärtat. Själv har jag inte svårt att se överensstämmelsen mellan Aung San Suu Kyis tänkande och  radikalt kristet tänkande. Jesus, om någon, betonade att all förvandling måste börja inifrån. Kärlets inre renhet ska prioriteras. Människan måste rent av bli född på nytt. Förvandlingens riktning är inifrån och ut.

Madeleine Bunting påpekar i sin artikel att Aung San Suu Kyis syn inte bara utmanar västerländskt tänkande, utan även buddhistisk tradition. Fokuseringen på det inre, på andligheten, blir där lätt en ursäkt för bristande samhällsengagemang. Också detta har Aung San Suu Kyi kritiserat. I en föreläsning sänd av BBC sa hon följande: ”Det finns en risk att accepterandet av andlig frihet som ersättning för all annan frihet leder till passivitet och resignation. Men en inre känsla av frihet kan stödja en praktisk kamp för grundläggande friheter i form av mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.”

Inre frihet som politisk kraft, en kraft till samhällsförändring. Det låter som en påminnelse om svensk folkväckelse på 1800-talet. En påminnelse vår tid behöver.