Under några kyliga vårdagar vistas jag i Waterloo strax utanför Bryssel. När vi svenskar hör namnet på denna stad tänker vi förmodligen på segern i Brighton 1974 för Abbas låt med samma namn. Den seger som blev startskottet för en magnifikt framgång för svensk musikexport.

För belgarna är associationen en annan. Waterloo för tanken till krig och blod och död, till ett lidande långt från de glada och käcka tongångar som öppnade dörrarna till världen för den svenska musikgruppen. I den belgiska orten Waterloo är man omringad av minnen och berättelser från Napoleonkrigen i början av 1800-talet och de båda världskrigen på 1900-talet, då Europa var ett slakthus.

Det är en social och historisk kontext fjärran från vår svenska, fredliga idyll. Är det möjligen därför som vi är världsbäst på att kränga vapen till andra länder? Inga onda minnen av krig besvärar oss. Då kan pengarna få styra alldeles ostört.

För mig blev dessa dagar i Waterloo en nyttig påminnelse om vad krig gör, och vad vapen är till för.