Ellen, snart sju, ska iväg till skolan. Men innan hon klär på sig och äter frukost vill hon först sitta en stund i morfars knä med en bok. Jag ska hjälpa henne med de långa, svåra orden. Vi stavar och läser. Det går fint. Jag känner värmen från hennes lilla kropp. Jag snusar lite i hennes hår. Det känns bra.

Mormor och jag är på besök hos dotter med familj i Waterloo utanför Bryssel. En familj med två flickor, Ellen, snart sju, och Lilly, fyra och ett halvt. Föräldrarna är lärare på Skandinaviska skolan.

Morgonens lässtund måste bli kort. Plikterna kallar. Snart far den lilla familjen iväg till förskola och skola. Kvar är jag och den mormor som är min hustru. Här i Waterloo, mitt bland minnena av ett krigshärjat Europa, läser jag på nätet om turerna kring försvarsminister Sten Tolgfors avgång.

I den presskonferens där han berättade om sitt beslut hänvisade han bland annat till familjen. Till barnen. Till den lilla världens viktiga relationer som han inte ville offra.

Tolgfors är inte den enda politiker som klivit av med hänvisning till familjen när den stormat för mycket i det professionella livet. Tar de bara skydd bakom detta argument? Är det inte i själva verket annat som tvingar bort dem? Bilden brukar inte vara entydig och enkel. Men oavsett om där finns mer än ett skäl till en avgång, vilket det nästan alltid gör, så är hänvisningen till den lilla världens utsatthet värd respekt.

Hur skulle någon av oss klara kalldraget från den stora världens djupfrysta tundror om vi inte hade den lilla världens värme: familj, vänner och andra småskaliga nätverk där vi bärs och bär? Där hämtar vi styrka som gör att vi inte dukar under och ger upp inför den stora världens problemkomplex, dessa mörka åskmoln som rullar in över horisonten och utmanar oss gång på gång. Klimathotet. Den växande risken för ett kärnvapenkrig i Mellanöstern. Fattigdomen i världen.

Ska vi orka göra något annat än huka och huttra i kalldraget behöver vi den lilla världens värme. Offrar vi den är risken stor att vi inte ens orkar försöka göra den stora världen en smula bättre.

Tolgfors må ha mer än ett skäl att sluta som försvarsminister. Men hans försvar av den lilla världens relationer bör respekteras.

Dagen utanför fönstret är grå. Jag kan inte låta bli att tänka på alla liv som offrats i krig här i trakten, och i den här delen av Europa. På hur många barn som aldrig fick hem sina fäder från slagfältet, och hur många flickvänner och hustrur som satt där och frös vid en slocknad eld.

Den eld som är värd att värna, därför att den värmer livet, och den lyser upp den stora världen en smula.