Storbankernas oblyga sätt att tömma fickorna på kunder som tar bolån har fått hård kritik. Inte minst från finansminister Anders Borg.

Om nu någon bankhöjdare skulle bli deprimerad på grund av kritiken så kommer här uppiggande besked. Deras egna fickor och bankkonton – eller var de nu förvarar sitt guld – fylls på rejält. Bankernas vinstmarginaler ger ju resurser.

I Dagens Nyheter läser jag om de spektakulära höjningar av löner, rörliga ersättningar och pensionsavsättningar som de fyra storbankernas koncernchefer kunde glädja sig åt under 2011.

Ett exempel. Nordeas koncernchef kunde plocka ut en fast lön på 10,8 miljoner kronor och en rörlig ersättning på 4,2 miljoner. Dessutom avsatte banken under 2011 inte mindre än 13,5 miljoner till hans pension.

Jag vet att en massa pengar till ett fåtal personer inte tippar svensk ekonomi över ända. Jag tror inte heller att en halvering av ersättningarna till de höga bankcheferna skulle sänka räntan på bolånen. Men ekonomi är också psykologi. För den småbarnsfamilj som sliter hårt för att kunna betala räntan på sin bostad framstår lätt de fett avlönade bankhöjdarna som rånare i kostym och knytblus.

Ingen vinner på den sortens framprovocerade motsättningar. Tvärtom. Vi förlorar alla på att samhället glider isär på grund av att människor mister förtroendet för varandra.