Ljuset. Värmen. Våren. Nu är det dags att börja leva igen. På riktigt.

I morse när jag tittade ut genom fönstret blev jag förvånad. Marken lyste vit här i Sollentuna. Det hade snöat. Inne i stan däremot; inte en flinga.

Det blir säkert fler sådana morgnar med en vit vink om att den riktigt varma våren ännu dröjer något. Mig gör det ingenting. För det som gläder mig mest är ljuset. Så har det nog alltid varit.

Jag är uppväxt i södra Lappland. I kanten av fjället. Min barndoms vintrar var mörka tunnlar, där man färdades mot en efterlängtad öppning. Under flera veckor såg vi aldrig solen. Den orkade inte klättra upp över de bergskammar som kantade älvdalen, där pappa en gång byggde huset som blev vårt hem.

När solen återkom väcktes allt till liv igen. Även människorna. Vinterns tungsinne vändes långsamt men obevekligt till sommarens vansinne, eller vad jag ska kalla det. Den period av livsbejakande yra när det var ljust dygnet runt och man absolut inte ville sova. Men ändå måste ibland.

Den bästa tiden var ändå, som jag minns det nu långt efteråt, mellanläget. Vårvintern. När solen förvandlade snödrivornas iskristaller till gnistrande diamanter. När man tog skidorna – detta var innan snöskotern dundrade in i den vita vintertavlan – och drog iväg till fjälls. Kurade intill en droppande driva. Lyssnade till det porlande ljudet under bäckens halvöppna is. Gjorde upp eld och kokade kaffe i en sotsvart panna. Och kände hur solen värmde, värmde, värmde.

Solvarmt och vitt. Och myggfritt. Den bästa tiden.

Så här års försvinner jag dit igen, i fantasin. Och det är fint där. Väldigt fint.