Jag har nyligen varit i Burma. Där har medborgarna under årtionden fått sin integritet kränkt av diktaturens närgångna kontroll. Nu sker en öppning, en utveckling i demokratisk riktning, och för det är glädjen stor.

För snart tolv år sedan var jag i Kuba för att möta och samtala med dissidenter och oberoende journalister, som levde under en stenhård kontroll. Integritetskränkningen var daglig och ofta brutal.

Det slutade inte så bra för min del. Tillsammans med två andra svenska journalister arresterades jag och förhördes av säkerhetspolisen i tre dagar. Vi fick inte prata med dem vi pratat med. De fick inte prata med oss. Vi förklarades vara persona non grata, icke önskvärda personer, och utvisades.

Vi ser med fasa på det som sker i Nordkorea, denna jättelika hjärntvättmaskin. Där gör diktaturen allt för att medborgarna inte ens ska förstå att de är fångar i ett system som kartlägger och kontrollerar människornas liv i detalj.

Jag är glad att jag är svensk medborgare. Men jag börjar oroas av en annan sorts diktatur. Marknadens diktatur.

Jag är ingen alarmist som i varje nytt tekniskt framsteg ser ett hot. Men när Google nu tar ett starkt grepp över mitt privatliv för att slå mynt av det (och jag har förstått att man inte är ensam om den saken), så oroar det mig. När de tjänster jag använder och de varor jag köper vävs ihop till ett nät, som gör det möjligt för Marknaden att följa mitt liv och kartlägga mig i detalj, så påminner det på ett obehagligt sätt om Nordkorea och Kuba.

Jag vill inte vara medborgare i Marknadens gränslösa diktaturstat, där min integritet kränks. Att det sker för penningmaktens skull och inte för den politiska maktens skull hjälper inte. Mitt liv är mitt liv.

”Penningbegäret är roten till allt ont”, sa Jesus. Att den mannen alltid ska ha rätt.