Jag har suttit hela dagen på ett seminarium, där en grupp människor diskuterat hur man kan stoppa det pågående våldet i DR Kongo. Med vid bordet, som en självklar auktoritet, fanns Denis Mukwege, överläkaren vid Panzisjukhuset i Bukavu. Där har man specialiserat sig på att behandla offren för det sexuella våld, som blivit ett vapen i krig.
Mukwege och hans kolleger vid sjukhuset gör en heroisk insats. Men sjukhusets grundare och de utsatta kongolesiska kvinnornas röst i världen är uppenbart trött på att lappa ihop söndertrasade underliv på våldtäktsoffer, som sedan tvingas ut i en verklighet där risken för nya övergrepp är överhängande. Han vill komma åt våldet rot. Han vill hindra övergreppen i stället för att enbart ta hand om konsekvenserna.
Det kräver insatser på hög politisk nivå. Det kräver att Kongos regering tar frågan på ett helt annat allvar. Det kräver att landets rättsväsende byggs upp, så att förövarna straffas. Det kräver ett internationellt engagemang av en annan dignitet än den vi ser i dag. Det kräver ett tryck från gräsrötterna, som får politiker i västvärlden att agera. Att ösa enorma summor på FN-trupper som på grund av ett svagt mandat misslyckas att skydda civilbefolkningen är ett makalöst slöseri.
Om detta och mycket mer har vi samtalat en hel dag i ett nätverk, bestående av engagerade människor i Sverige och Norge. Det ska knytas samman med ett kongolesiskt nätverk. Allt för att skapa ett opinionstryck underifrån, som får maktens män att göra mer än berika sig själva. För i botten på konflikten ligger DR Kongos naturrikedomar, som lättare låter sig rövas när kaos råder.
Måtte ljudet av korruptionens kraxande korpar snart överröstas av de kongolesiska kvinnornas rytmiska segersånger. Förändring är möjlig. Hoppet lever. Så kändes det när jag gick ut ur sammanträdesrummet och vandrade mot Stockholms central och pendeltåget.
RSS – inlägg
Hej Birgier! Vad kan jag göra för kongo då undrar jag. Säg till när jag ska komma och besöka dej och ulla vore super kul. Hälsa så gott¨
kramar från forna arbetskolega
Birgitta Schillström