Utrikespolitiska institutet arrangerade i dag på förmiddagen ett seminarium om Sveriges vapenexport. Medverkande var bland andra Andreas Ekman Duse, generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP), och Ulf Hammarström, generaldirektör för Försvarsexportmyndigheten (FXM). De tycktes in ha några problem med att den svenska vapenexporten slår nya rekord. Och i vissa fall går till diktaturer. Det hade däremot Anna Ek från Svenska Freds och ärkebiskop Anders Wejryd, som också medverkade.

Jag satt bland åhörarna och blev lite brydd när exportförsvararna konsekvent hänvisade till ett växande säkerhetsbehov i världen, som om att det är detsamma som ett växande vapenbehov. Skulle vapen vara människans trygghet?

Om man vill öka tryggheten och säkerheten för medborgarna i fattiga länder i världen så är det inte mer vapen man ska satsa på, utan bättre utbildning, bättre hälsovård, bättre infrastruktur, och en utveckling mot demokrati och mänskliga rättigheter. Lägger man stora pengar på att köpa vapen från Sverige och andra länder blir det inget över till det som främjar social och ekonomisk utveckling. Därmed ökar den sociala oron och risken för konflikter. Det minskar alltså säkerheten. Har aldrig generaldirektörerna för ISP och FXM tänkt den tanken?

När jag var på väg ut i vårsolen utanför UI:s byggnad blev jag av ärkebiskopen uppmärksammad på att det hade fastnat en klädgalge i skärpet på baksidan av min ytterrock. Det hade varit lite pinsamt att traska iväg längs Drottning Kristinas väg med en klädhängare i ryggen.

Ärkebiskopen räddade mig från galgen. Tack för det. Vem ska rädda förtryckta människor i världen från det flöde av vapen, som hotar deras framtid? Deras liv?