Moderniteten skulle städa undan gudstron, var det tänkt. Ungefär som man rensar ut omoderna plagg ur garderoben, eftersom de kan uppfattas som löjliga och bäraren riskerar att bli utskrattad. Men det gick inte så bra med städprocessen, och nu talas det rent av om ett sekulärt självbedrägeri.

Boken ”Är svensken människa?” av historikerna Henrik Berggren och Lars Trädgårdh publicerades 2006.  Den förklarande undertitel lyder ”Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige.” Författarnas ambition är, som jag uppfattar det, att beskriva alliansen mellan stat och individ i vårt land. Dess karaktär, hur den uppkommit, och hur den fungerar.

När boken nu ges ut i en reviderad upplaga har Berggren och Trädgårdh lagt till ett kapitel om religionens roll. I förordet finns en ursäkt för att de tidigare försummat denna aspekt i sin beskrivning av det moderna Sveriges framväxt. De kallar förbiseendet för ”ett av de vanligaste majoritetskulturfelen i detta land: att tro att den svenska kulturen är opåverkad av trosföreställningar.”

Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman kommenterar historikernas syndabekännelse i en krönika med rubriken ”Svensken lider av ett sekulärt självbedrägeri” (2015-11-01). Religionen är, skriver Wiman, en kraft att räkna med också i det moderna samhället, oavsett vad vi tycker om den saken.

DN-krönikören Jens Christian Brandt bor på Söder i Stockholm, där kultureliten knatar omkring i sin hippa värld och trenderna speglas i gatulivet. Han beskriver i en artikel (2015-10-25) hur hans närmiljö förändras strax före elva söndag efter söndag, när människor i olika åldrar och med olika klädstilar kommer vandrade till Katarina kyrka. En söndag ansluter han sig till strömmen. Iakttar och deltar. ”Jag ser mig omkring i kyrkbänkarna och känner inte igen mig. Är detta det sekulariserade Sverige?”

Varför denna häpnad över att en kyrka där man tar Gud på allvar  och inte försöker omtolka eller bortförhandla kristendomens centrala budskap (skribentens egen beskrivning av Katarina kyrka) lockar människor 2015?

Brandt ger själv svaret. Religionen har blivit ett tabu i svensk samtidskultur, menar han. ”Tron är något vi lämnat bakom oss, anakronistiskt bråte som blev kvar i vindsutrymmet förrförra gången vi flyttade. Ändå har vi svårt att hantera tomrummet den lämnade efter sig.”

Sekularisering står för förlust. Något som gått förlorat. Något som försvunnit och lämnat ett tomrum efter sig. I sin bok ”Som om Gud inte finns” beskriver Magnus Malm sekulariseringen som en gigantisk perspektivförlust. Tillvaron krymper.

Författaren Sven Delblanc har i romansviten om Samuel Eriksson och hans döttrar speglat  moderniseringsprocessen i Sverige. I ”Maria ensam” skildras hur den läsbegåvade Marias gudsbild förändras. Den tro hon fostrats i fladdrar iväg när nya vindar blåser över Sverige . ”Jag har läst för många böcker redan, jag har längesedan andra gudar jämte Dig, gudar som heter Utveckling och Kultur och Framsteg och Gott Samhälle.”

Delblanc har i en enda mening fångat det upplysningstänkande som fortfarande ekar i vår samtids åsiktskorridorer, även om mer nyanserat. Framsteg och religion betraktas fortfarande på sina håll som oförenliga, förnuft och tro som varandras motsatser. Kunskapens kvast kommer till sist att sopa bort religionens rester, som ligger och skräpar i en annars välordnad tillvaro. Moderniseringsprocessen kommer att besegra det primitiva tänkande som  stavas religion.

Denna teori, eller ska vi säga tro, är lika seglivad som falsk. Dock har det hänt saker de senaste årtiondena. För inte alls länge sedan rådde stor enighet bland ledande sociologer och andra forskare om att gudstron skulle dö ut, eller i varje fall skrumpna ihop till en liten försumbar rest, i utvecklade samhällen.

Religionssociologerna Harvey Cox och Peter Berger tillhörde på 1970-talet de ivriga sekulariseringsprofeter som förutsåg religionens successiva förpassning till historiens skräpkammare. Ju modernare ett samhälle blir, desto svagare blir religionens betydelse, löd budskapet. Gud var död. Eller i varje fall döende.

Men verkligheten gav professorerna Cox och Berger och deras kolleger bakläxa. Redan på 1980-talet började Berger tala om att trenden hade vänt åt andra hållet. Han såg religionen ta allt större plats på den offentliga scenen och påverka värderingar och politik, och människorna slutade inte att tro bara för att de bodde i storstäder, skaffade sig utbildning och blev vad vi kallar moderna. Maria i ”Maria ensam” utgjorde inte längre prototyp.

Harvey Cox kom 1996 med sin bok ”Fire from Heaven”, en studie i pingstväckelsens framgångar och samhällspåverkan i fem världsdelar. Den religiösa kartan hade ritats om, konstaterade författaren.  Hans egna förutsägelser på 1970-talet hade kommit på skam.

Den inflytelserika tyska filosofen och sociologen Jürgen Habermas är också värd att nämnas i sammanhanget. Han såg länge religionen som ett utdöende fenomen. Nu erkänner han att religionen tvärtom tar allt större plats och driver kultur- och värdefrågor.

Tillbaka till Maria i Sven Delblancs romanserie. Hon som var ett offer för tanken att modernitet och religion utgjorde varandras motsatser. Författaren beskriver hur denna ståndpunkt inte gjort henne fri, utan snarare tvärtom. ”Guds frånvaro kände hon som ett värkande tomrum i sitt bröst. Insikten om kroppens ensamhet i en värld utan ande och Gud gjorde henne bara betryckt och förtvivlad”, heter det i ”Maria ensam”.

Sekularisering är förlust. Den tro som sorterades bort likt onödigt skräp har lämnat ett svårhanterligt tomrum efter sig, för att återknyta till Jens Christian Brandts artikel. Ett värkande tomrum. En längtan efter något som gått förlorat. En längtan som får folk att vandra genom Södermalms innevärld till en kyrka, där man möts av evangeliets outspädda erbjudande att tro och följa Jesus.

”Skall landet förvandlas till ett bönehus samt befolkningen till en halvfånig och psalmsjungande människoskara som pungslås av bedragare?” Så skrev Dagens Nyheter i en ledare sommaren 1877, när väckelserörelsen var med och lade grunden till det moderna, demokratiska samhälle som är vårt.

Sedan dess har tonen ändrats, inte bara i DN. Kändisar deklarerar öppet sin kristna tro. Leif GW Persson, som syns och hörs lite överallt, berättar gärna om sin tro på Gud och sin förtjusning i väckelsesånger.

Men alltfort hörs ekot av forna tiders arroganta och nedlåtande syn på tron och de troende i skolor och på arbetsplatser, och för den delen på sina håll även i medierna.

Låt oss hoppas att det sekulära självbedrägeriets tid snart är ute.

(Artikel publicerad i Dagen 2015-11-26)

Värdegrund är ett begrepp som på allvar gjorde sin entré på 1990-talet. Det är töjbart men står i huvudsak för att institutioner, organisationer och företag styrs utifrån vissa etiska principer, som anses tillhöra ett demokratiskt samhällssystem.

I skolan diskuteras värdegrunden flitigt. Och det är bra. Överhuvud taget är etik och moral två rikligt förekommande ingredienser i den ständigt puttrande debattgrytan. (Med moral menas enligt Nationalencyklopedin människors praktiska handlande utifrån vissa värderingar, medan etiken är den teoretiska reflexionen över moralen och dess grund.) Men tyvärr har dessa kryddor svårt att sätta smak på soppan.

Och lika förödande som allvarlig vitaminbrist är för människokroppen, lika förödande är bristen på hederlighet för samhällskroppen. Fusk kostar enorma belopp. Alltifrån rikas skatteflykt till olika former av bidragsfiffel. Fusket är inte bara ett slukhål där gemensamma resurser försvinner, det fräter också sönder det förtroende, som är ett gott samhälles sammanhållande kitt.

Ett exempel. När vi hör och läser om utbrett kriminellt missbruk av assistansersättningen sjunker förtroendet för en reform som ger svårt funktionsnedsatta människor ett bättre liv. En förtroendekris, orsakat av bristande hederlighet, drabbar ytterst dem som behöver samhällets stöd. Inte bara genom att reformen börjar ifrågasättas, utan också genom att de utsätts för omgivningens misstänksamma blickar. ”Är du en fuskare, eller…?”

En angelägen nationell samvetsfråga är: Hur återupprättar vi ärligheten och hederligheten, och därmed förtroendet mellan individen och samhällets institutioner, och mellan enskilda individer? Även en liten framgång skulle vara en viktig vitamininjektion i samhällskroppen.

På det internationella planet är det trist att notera, hur moralen utgör en handelsvara. En aktuell fråga just nu är hur hur mycket tolerans för brott mot mänskliga rättigheter Turkiets president Erdogan kan få i betalning för att han bromsar flyktingströmmen som vill in i EU-området. Tystnad om folkmordet på armenierna är ett exempel på gångbar valuta i den affären.

När Sverige kränger vapensystem åt diktaturländer, eller för den delen åt fattiga länder där regimen hellre satsar på Jas-plan än på bättre livsvillkor för sina medborgare, så görs det möjligt genom att värderingar vi svenskar formellt håller högt i skarpt läge blir devalverad valuta i en osmaklig handel.

Moralisk upprustning är ett uttryck som lätt för våra tankar till uniformer och stöveltramp och antiliberala samhällssystem. Så jag lämnar det begreppet åt sidan just här och nu. I stället vill jag betona vikten av att mena det vi säger, och säga det vi menar. Våra tjusiga värdegrunder  och vårt högstämda tal om etik och moral spelar noll roll om inte orden omsätts i handling.

Att i ett politiskt och ekonomiskt handelsutbyte sälja ut den moral vi bekänner oss till är inte bara beklämmande. Det är illa för alla parter. Riktigt illa.

Roger Cohen är en brittisk-amerikansk journalist och författare, som har goda förutsättningar att jämföra sina två poler i tillvaron: USA och Europa. I en kolumn i DN beskriver Cohen den skillnad han upplever mellan ett Europa, där staten ska garantera att ingen lider nöd, och ett USA, där individen inte vill att staten ska lägga sig i den enskildes liv. I Frankrike, till exempel, uppfattas staten som en ädel idé, vilken förkroppsligar de medborgerliga rättigheterna. Amerikanerna anser däremot att staten gör intrång i samma rättigheter.

Min sammanfattning av en nyanserad och detaljerad text blir något generaliserande, det är jag medveten om. Därför hänvisar jag gärna till källan (här).

Cohens resonemang blir extra intressant, om den kopplas till en DN-artikel (16/8) om föreningslivets försvagade ställning i Sverige. Sjunkande medlemsantal är en generell företeelse med några få undantag. Särskilt svårt är det att locka yngre till medlemskap och långsiktigt ansvarstagande i de former, som byggt vår demokrati. Till detta finns många skäl: individualism, karriär, svårigheter att få livspusslet att gå ihop i det moderna samhället, otålighetens krav på kort avstånd mellan insats och resultat, med mera.

Frivilligarbete har inte försvunnit, men det har förändrats. ”Missing People”är en mycket tidstypisk företeelse – massor av människor är beredda att ställa upp till en engångsinsats, och sociala medier gör organisationsformen snabb och smidig. Att ta långsiktigt ansvar i det ideella föreningslivet, där medlemskap betyder regelbundet deltagande i den tämligen tröga och föga upphetsande mötesverksamheten, är inte lika spännande.

Men det är där demokratin har sitt fäste. Det är där det sociala kapitalet byggs, när människor ger och får förtroende. Det är där medborgarandan formas. Det är där tilliten till samhällets institutioner skapas.

Det civila samhället kan ses som en kombination av den entreprenörsanda och vilja att ta ansvar för sitt egen liv som är så vanlig i USA, och tron på statens (det gemensammas) ansvar för utsatta individer som är mer typisk för Europa.

Jag gillar den medelvägen. Jag tror att samhället mår bra om föreningslivet mår bra. Men jag inser att även föreningslivet måste förändras i takt med tidens krav, och här kanske de sociala mediernas frammarsch kan ge ett bidrag. Inte bara som larmklocka när någon människa har försvunnit, utan som byggare av tillitsfulla, långsiktiga gemenskaper.

I dag är det alltför många som försvinner fast de inte försvunnit, om ni förstår vad jag menar. Ensamma. Sjuka. Gamla. Funktionshindrade. Nysvenskar som har svårt att finna fotfäste i samhället. En individualism som bara bryr sig om den egna välfärden vänder dem ryggen. Att vältra över allt ansvar på staten är ett annat sätt att blunda för verkligheten och smita ifrån ett personligt ansvar för medmänniskan.

Medelvägar är sällan spännande. Men leder de till målet får vi väl ha lite tråkigt då.

Mördarrobotar kan innebära slutet för mänskligheten. Nej, jag talar inte om en ny science fiction-film. Det är reell risk som över tusen framstående forskare och andra experter varnar för i ett öppet brev. En risk som ligger runt hörnet, och som måste avvärjas.

Just nu pågår i Buenos Aires en stor internationell konferens om artificiell intelligens. Inför den har en imponerande samling tunga experter tryckt på larmknappen. Inte för artificiell intelligens (AI) som sådan, utan för dess intåg i vapenindustrin.

AI är, som i princip all teknisk utveckling, på gott och ont. Allt beroende på hur tekniken används. Det forskarna varnar för är en utveckling av autonoma, offensiva vapen. Alltså vapen som kan agera självständigt, utan att styras av en människa. En kapprustning på det området utgör ett hot för den mänskliga existensen på jorden, menar författarna till det öppna brevet.

Mördarrobotar, som autonoma vapen mer populärt kallas, skulle innebära ett tredje  stort steg i den moderna krigföringens historia. Det första var krutet. Det andra atombomben. Och nu alltså – vapen som dödar på egen hand, utan att en människa behöver trycka på knappen.

Tanken är nästan obegriplig för en icke-expert.

Forskarna menar att en sådan utveckling kraftigt skulle sänka tröskeln till krig. Redan har drönarna gjort det, i och med att angriparna kan döda på distans. Sitta bakom ett skrivbord i skjorta och slips och trycka på en knapp. Slippa se hemlandets soldater komma hem i liksäckar. Men fortfarande är det ändå en människa som beslutar sig för att döda en annan människa.

Det stora klivet till krigföring med mördarrobotar handlar inte om teknik utan om moral. Människan abdikerar från det moraliska ansvaret. Det finns artificiell intelligens, men det finns ingen artificiell moral. En robot må vara hur smart som helst, den gör inga moraliska överväganden. Den tar inget ansvar. Den dödar för att den är programmerad att döda.

FN måste enas om ett förbud av offensiva autonoma vapen, kräver de oroade forskarna och experterna. Ett krav det är lätt att instämma i.

Världen törstar inte efter militär upprustning, med eller utan artificiell intelligens. Den törstar efter moralisk upprustning. Nedrustning av det moraliska ansvaret kan bara sluta i det som forskarna bakom det öppna brevet varnar för – katastrof för mänskligheten.

Vad säger ordbruket om den tid där orden brukas? Vad säger det om ordbrukarna?

Jag har alltid haft svårt för ordet ”hata”. Det är så destruktivt. När jag söker efter ordets betydelse hittar jag bland annat en förklaring som säger, att hat är en passion som yttrar sig i ett permanent begär att skada. Smaka på det. Ett permanent begär att skada. Visst låter det – skadligt?

Häromdagen hörde jag i förbigående ett inslag i P1 där någon radade upp sådan som vederbörande sade sig hata. ”Jag hatar… jag hatar… jag hatar.” Det handlade bland annat om hat mot näthatet, denna stinkande kloak som skapar akut syrebrist i dagens samhällsdebatt. Stanken gör det svårt att andas, svårt att tänka klart, svårt att handla rätt.

Men kan hatet hatas ihjäl? Jag tror inte det.

Hatet tycks mig ett trubbigt instrument för den som vill åstadkomma en positiv förändring av ett icke önskvärt tillstånd. När Jesus rådde oss människor att älska våra fiender, så berodde det inte på att han var ett mähä – läs till exempel om hur han drev ut månglarna från templet med tämligen våldsamma metoder (som inte skadade människor men kraftfullt demonstrerade vad som hörde hemma i templet, och vad som inte gjorde det).

Jag tror att hans poäng var denna: Kärleken är starkare än hatet om man vill förändra människors attityd. Hatet inte bara stärker det onda, utan fungerar också självdestruktivt. Ungefär som bitterhet.

En annan sida av saken är det lättvindiga sätt, på vilket ord som ”hat” och ”hån” numera brukas av framför allt kvällspressen. Rubrikerna på nätupplagorna gödslar frikostigt med dem. Om någon säger något kritiskt om en annan person rubriceras det genast som ”hån”. Vilket är falskskyltning, enligt min mening. Sportjournalisterna älskar att skriva om ”hatmatcher” och skildra hur konkurrenter inom idrottsvärlden ”hatar” varandra. Är det alltid sant? Jag tvivlar.

På detta sätt devalveras språket, så att hat inte längre är hat och hån inte längre är hån. Också det ordbruket är destruktivt, därför att brukarna målar upp bilden av en värld full av hat och hån som läsarna förmodas ta till sig och acceptera som verklig. Vilket gör att det verkliga hatet och hånet kan gömma sig i buskarna och undgå upptäckt. Inte bra.

Men det jag framför allt vill säga här och nu är att hatet inte kan hatas ihjäl. Vi måste våga pröva andra metoder för att vädra ut doften av kloak och komma tillrätta med det hat som verkligen är hat. Ondskefullt hat.