Jag har suttit hela dagen på ett seminarium, där en grupp människor diskuterat hur man kan stoppa det pågående våldet i DR Kongo. Med vid bordet, som en självklar auktoritet, fanns Denis Mukwege, överläkaren vid Panzisjukhuset i Bukavu. Där har man specialiserat sig på att behandla offren för det sexuella våld, som blivit ett vapen i krig.
Mukwege och hans kolleger vid sjukhuset gör en heroisk insats. Men sjukhusets grundare och de utsatta kongolesiska kvinnornas röst i världen är uppenbart trött på att lappa ihop söndertrasade underliv på våldtäktsoffer, som sedan tvingas ut i en verklighet där risken för nya övergrepp är överhängande. Han vill komma åt våldet rot. Han vill hindra övergreppen i stället för att enbart ta hand om konsekvenserna.
Det kräver insatser på hög politisk nivå. Det kräver att Kongos regering tar frågan på ett helt annat allvar. Det kräver att landets rättsväsende byggs upp, så att förövarna straffas. Det kräver ett internationellt engagemang av en annan dignitet än den vi ser i dag. Det kräver ett tryck från gräsrötterna, som får politiker i västvärlden att agera. Att ösa enorma summor på FN-trupper som på grund av ett svagt mandat misslyckas att skydda civilbefolkningen är ett makalöst slöseri.
Om detta och mycket mer har vi samtalat en hel dag i ett nätverk, bestående av engagerade människor i Sverige och Norge. Det ska knytas samman med ett kongolesiskt nätverk. Allt för att skapa ett opinionstryck underifrån, som får maktens män att göra mer än berika sig själva. För i botten på konflikten ligger DR Kongos naturrikedomar, som lättare låter sig rövas när kaos råder.
Måtte ljudet av korruptionens kraxande korpar snart överröstas av de kongolesiska kvinnornas rytmiska segersånger. Förändring är möjlig. Hoppet lever. Så kändes det när jag gick ut ur sammanträdesrummet och vandrade mot Stockholms central och pendeltåget.
Ska den nyfödda prinsessan Estelle i sitt vuxna liv tvingas till kristen tro? Frågan aktualiseras, föga oväntat, på Dagens Nyheters ledarsida (26/2). Där är reflexmässiga reaktioner mot klassisk kristen tro inte ovanliga, men frågan är om inte tidningen den här gången står mer på den levande trons än på militanta ateismens sida.
I Successionsordningen slås fast, ”att Konungen alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är.”
Och vad som i texten gäller en svensk konung gäller även en svensk drottning. Alltså ska måste den nyfödda prinsessan inte bara tvingas bli en kristen, utan också en kristen av den modell som Augsburgska bekännelsen föreskriver, för att kunna ta över tronen en dag.
Frågan är inte enbart om detta är rimligt. Frågan är också om inte detta är främmande för levande kristen tro. Jesus ställer oss inför ett fritt val. Människan kan bejaka hans erbjudande om lärjungaskap och efterföljd. Hon kan också säga nej. Utan det fria valet är kristen tro inte kristen tro.
När väckelserörelsen bröt fram i vårt land under 1800-talet var det i opposition mot en statskyrka i förfall. I stället för att tvingas till religiösa handlingar utan innehåll, där Augsburgska bekännelsen var viktigare än hjärtats tro och den personliga relationen till Frälsaren, ville man kunna samlas fritt till bibelläsning och bön. Det kunde vara intressant att höra ledande arvtagares mening om att en svensk tronarvinge ska tvingas till kristen tro av en modell som den politiska makten slagit fast.
Nu har Kristdemokraterna och Moderaterna barn ihop. Paradoxalt nog kan det leda till skilsmässa.
I förra sommarens riksting beslöt Kristdemokraterna att göra barn och ungas uppväxtvillkor till politiskt fokusområde.
Nu meddelar Moderaterna, att de ska tillsätta en grupp som utformar en ny barnpolitik.
Kristdemokraternas behov av profilering inom regeringsalliansen är stort. Man kan därför tänka sig, att Moderaterna skulle ge det lilla partiet ökat utrymme. Och därmed större chans att hänga kvar i riksdagen.
Men icke. Möjligen betraktar Fredrik Reinfeldt KD som ett stödhjul han helst vill bli av med. Då krävs förstås att Moderaterna växer sig stora nog att nå riksdagsmajoritet enbart med hjälp av Folkpartiet och Centerpartiet. Och dit är det en bit kvar.
När detta är sagt återstår ett viktigt konstaterande. Att barnens bästa hamnar i centrum är utmärkt. Och alldeles särskilt bra är det, om intresset är genuint och inte taktiskt betingar.
Bland mina vänner på FB bubblar glädjen och tacksamheten över SVT:s dokumentär om Elise Lindqvist. Med S:ta Klara kyrka som bas jobbar hon bland prostituerade på Malmskillnadsgatan i Stockholm. Jag vill bara passa på och berätta, att hon är en av de personer jag intervjuat i boken ”Passionärerna”, som kommer på Libris förlag i mitten av maj. Där berättar hon om sitt eget dramatiska liv, och den glädje hon som pensionär funnit i en meningsfull uppgift. Inspirerande läsning, jag lovar!
Med Håkan Juholt uträknad och utburen från ringen är det dags för matchen att börja. På riktigt.
Stefan Löfvens lagbygge visar upp större stabilitet än företrädarens. Erfarenhet och kompetens prioriteras. Ett exempel är ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson, som är nationalekonom med lång erfarenhet från regeringskansliet.
En opposition som kan ge Fredrik Reinfeldt en rejäl match är bra för Sverige. Nu verkar vi ha fått det.
RSS – inlägg